I think I might have inhaled you

Så konstig/förvirrande/underbar och frustrerande helg.
Lördagen känns nästan som något jag har drömt.

I fredags jobbade jag med mitt hjärta som vanligt,
pratade och skojade som vanligt.

Dagen efter skulle han vara ledig och gå ut eftersom han fyllde år,
så han frågade om jag visste hur man hamnade på listan på en annan klubb.
Jag sa att jag självklart skulle lösa det och han blev jätteglad.
Ville överraska honom så jag fixade listan till ytterligare två ställen
och smsade:
"Grattis på din dag världens bästa Daniel ! Hoppas du får en fantastisk kväll och födelsedag. Tröttnar ni på x, så står ni även fritt på x och x. Kramar."

Han blev uppenbarligen glad och skrev att jag var en ängel och jättegullig som ordnade det för honom.
Senare under kvällen när jag satt på jobbet så smsade han att han hade försökt komma och tacka mig men att han inte fått komma in då vakterna inte får festa på jobbet.
Jag svarade att det var tråkigt men att det viktigaste var att han hade en bra kväll,
och att jag gärna skulle kommit förbi och sagt grattis men att jag inte ville störa honom så att vi skulle ta det någon annan gång.

Fick till svar att jag gärna fick störa :)
Sagt och gjort, bestämde att jag skulle komma förbi efter att jag slutat.

Var så glad och nervös att jag gick som i en dröm.
Efter en bra stunds letande så såg jag honom, mitt i horden av alla människor stod han och log sitt ljuvliga leende. I det ögonblicket så fanns inget eller inga andra,
bara han.

Onödigt att säga att mitt humör gick från trött, nervös och inte särskilt glad till
fullkomligt salig och fullkomligt tokkär !

Vi kramades läääänge, tittade på varandra, log och kramades igen !
Ville aldrig släppa honom.

Sen stod vi och skojade och pratade, tätt tätt för att kunna höra varandra.
Medan vi pratade så stod vi och tog på varann ! Sagt på det sättet låter det fel,
men jag stod med handen på hans överarm och kom på mig själv att stå och stryka honom över hans muskler, phu !
Han stod med armen runt min midja och sen även den andra handen mot mitt lår.
Det snurrade nästan i huvudet på mig;
Vi står och tar på varandra ! Vi TAR på varann ! DANIEL TAR PÅ MIG !!
Det blev så spänt ibland att jag var tvungen att titta bort, våra blickar låsta i varandras, leende. Kunde inte låta bli att titta på hans läppar, så väldigt nära mina, att de hade räckt om jag bara böjt mig fram så hade jag kunnat kyssa honom.

Jag fick lite panik av rädsla att han skulle se hur löjligt påverkad jag var,
eller han skulle tycka att det var för mycket. Är så orolig att skrämma bort honom,
göra något som på minsta sätt får honom att tycka att det är jobbigt eller för mycket.
Vem vet, det kanske hade kunna hända något, det låg verkligen i luften.
Hur som helst, efter 10 minuter sa jag att jag inte ville störa mer utan bara tänkte titta förbi och säga grattis.
Vi kramades igen länge länge och sen gick jag, med fjärilar i magen och varenda tanke fylld av Daniel.

Små stora saker..

Märkligt hur vissa små saker kan påverka en om de kommer ifrån rätt person.
När min darling kom till jobbet ikväll och hälsade på mig med en kram,
så säger han; Mm du luktar gott ! och böjer sig fram och "sniffar" på mig.
Blev så till mig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen !

Senare under kvällen när han stod en bit ifrån mig och pratade med sina kollegor
så ville han mig något och eftersom jag satt i andra tankar så ropade han mitt namn.
Det var första gången jag hörde honom säga mitt namn och jag älskar det !
Wow, mitt namn på hans läppar. Det kändes fantastiskt !
Nu ska jag försöka sova, längtar till imorgon då vi ses igen.

Insomnia

Jag är arg, hatar saker som är bortom min kontroll och just nu finns det en hel del
saker som jag själv inte tycks kunna påverka och som sammantaget bidrar till att jag för tillfället ser rött.

Som vanligt så här års så åker jag på min sedvanliga höstdepression,
dvs tappar lusten till allt, vill inte gå ut, känner mig allmänt värdelös och ful.
Tappar aptiten och lever på sötsaker, men värst av allt, jag kan inte sova.

Jag har provat i princip alla sömntabletter som finns på recept och inget hjälper.
Saken blir definitivt inte bättre heller av att jag tänker och grubblar på min kollega 24/7.
För tillfället sover jag varannan natt och mitt humör påverkas säkerligen inte till det bättre av det heller.

Who am I kidding...?

Äh, allvarligt, vem försöker jag lura, jag vet inte om jag ens kan träffa min fd chef.
Inte så att jag inte vill, ,eller någon eller något hindrar mig, utan för att mitt eget hjärta protesterar vilt vid blotta tanken.
Det tillhör redan någon.
Och hur mycket jag än önskar jag kunde koppla bort det, eller försöka komma över honom via genvägen "TräffaAnnanKille" så tror jag inte att det skulle gå,
för jag kommer inte ens så långt.
Mina egna känslor sätter käppar i hjulet.

Jag ångrar att jag sa till D att vi inte skulle ses mer utanför jobbet.
Tanken var god, men eftersom vi ändå ses två gånger i veckan på jobbet,
och han inte låter mig vara där utan pratar, skojar och ler åt mig så fort han kommer åt så gör det inte mycket nytta ändå.

Jag kommer inte över honom, jag faller bara mer och mer för varje gång jag får så mycket som en skymt av honom på jobbet.
Och jag saknar att umgås med honom, tiden på jobbet är inte tillräckligt.

Framstår man som alltför desperat om man säger att man ångrar sig ?
Att man hellre står ut med frustrationen att vara med honom än saknaden att inte få träffa honom ?

Snart snart snart !

Wieee ! Äntligen händer det lite roligheter också !
Om ca 3 veckor ska jag till Stockholm i några dagar och då ska
jag även träffa min gamla crush/ubersexiga fd chef och leka lite.

Det kan jag verkligen behöva, koppla bort känslorna för min kära kollega ett tag,
om jag nu inte skulle gå och kära ner mig i grabben i Stockholm istället,
vore just snyggt.

Kan inte tiden gå lite fortare ??

Frustration

Jag vet inte vilken gång i ordningen det här upprepar sig,
kommer hem efter jobbet och är så frustrerad att jag gråter.

Ytterligare en natt med favoriten på jobbet, ytterligare leenden och blickar,
ytterligare dubbla budskap.

Jag saknar att umgås med honom så otroligt mycket, det blir så kort på jobbet.
Samtidigt vet jag att det är för det bästa, och eftersom jag själv bett om det
när jag sa till honom att vi inte ska ses mer utanför jobbet eftersom det är för jobbigt för mig att umgås med honom, så kan jag inte gärna klaga heller.

Jag vill ta tillbaks det, egentligen har det ingen mening ändå så länge vi ändå ses på jobbet. Det ideala hade varit om vi aldrig hade setts mer, eller att han gjort något som gjort mig så arg eller upprörd att jag skulle slutat vilja ha honom.
Dessvärre tror jag han är för snäll för det, tror inte det ens finns i honom att bete sig illa även om jag så bad om det.

Han stod hos mig ett tag innan vi började jobba, det är en sån känsla av befrielse att få vara nära honom, prata med honom. Som om jag var törstig och äntligen fick dricka, eller jag hade ont och någon plötsligt gav mig en värktablett.

Sen när jag skulle gå så pratade vi ytterligare, stod mitt emot varandra, väldigt nära för att kunna höra varandra genom musiken.
Kan knappt komma ihåg vad vi pratade om,
det enda jag minns är hans ögon, hans leende, hans läppar, så retfullt nära mina,
hur jag får hindra mig själv med all viljekraft från att bara inte böja mig fram och kyssna honom.

Nu ska jag försöka sova och hoppas att han är min i drömmen iallafall.