Missing

Nu är det över en månad sen jag jobbade med min favorit.
Tre veckor sedan vi var och fikade sist.
Såg honom på avstånd i lördags, vi vinkade och log åt varandra.
Därförinnan hade jag inte träffat honom på två veckor för jag var sjuk.

Jag trodde att det skulle gå över, bli lättare,
jag menar man träffar nya människor hela tiden.
Som man pratar med, skrattar med, sen ibland skiljs ens vägar åt
och man varken sörjer eller funderar särskilt mycket över saken.
Jag hade ju ett liv även innan HAN kom in i mitt liv för några månader sen.

Men det här blir bara värre ju mindre vi ses och ju längre tiden går.
Jag sitter oftast och surar alternativt deppar på jobbet den senaste tiden.
Tycker att samtliga kollegor är tråkiga, ointressanta och att alla
samtal bara känns stela, meningslösa och krystade.
Slöseri med luft i princip.

Jämför allt och alla med honom, och allt och alla förlorar,
alla gånger.

Killar som försöker ragga på mig gör mig bara irriterad,
varför dem och inte han ? Jag struntar väl i om hela stans killar
så skulle stå på kö, när inte han är bland dem.


Jag önskar att jag aldrig hade sett dig,
för i jämförelse är inget annat vackert.
Jag önskar att jag aldrig hade pratat med dig,
för jag har inte längre något att säga någon annan.
Jag önskar att vi inte hade haft så roligt ihop,
för sen dess kan ingen annan få mig att skratta.
Jag önskar att jag aldrig lärt känna dig,
för då skulle jag inte sakna dig så.