Why not ?

Inatt jobbade min darling med mig,
dessvärre var det så mycket att göra att vi i princip inte hann prata alls.
Var lite nere över det men vi är där för att jobba så jag kan ju knappast klaga över att vi inte hinner umgås på arbetstid.
Sen när jag slutat så sprang jag direkt mot damernas,
precis vid trappan dit så stod favvon och när jag sprang förbi så tog han tag i min arm och bara " - Hejdå ?" För han trodde förmodligen jag tänkte sticka hem.
Jag svarade kort:
"Kommer strax" och sprang vidare. Tänkte att det är bra att vara aningen otillgänglig ibland också. När jag kom ner igen stod han inte kvar, och jag ville inte heller leta efter honom. Om han vill prata med mig får han komma till mig,
det känns som om det mest är jag som jagar honom oftast.

Sagt och gjort så ställde jag mig utanför garderoben och väntade på att mina kollegor skulle bli färdiga. Efter en liten stund så dök min darling upp i vimlet,
han såg mig, log och zick-zackade sig igenom folkmassan som stod och trängdes för att få ut sina jackor och kom fram till mig.

Jag stod lutad med ryggen mot väggen och han ställde sig precis precis bredvid,
så nära att vi nuddade varandra. Hjärtat skenade på mig och jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa nästan. Så nära brukar han inte vara.
Men som vanligt så tog det en halv sekund så började vi skratta och skoja som vi alltid gör. Pratade om kvällen, knäppa gäster och lite annat.

Det är FÖR lätt med honom ! Och när han står så nära, tittar mig i ögonen med sina stora bruna ögon och ler, skrattar åt allt jag säger och faktist uppenbarligen verkligen vill prata med mig så vill jag säga det rakt ut till honom;

"Det skulle kunna vara så bra, det skulle kunna vara perfekt, så varför inte ??"