Jeg er veldig stolt av meg selv at jeg forstår alt hva folk sier !

Jag jobbar ju på en mässa här i Oslo hela denna veckan och jag kan ärligt erkänna att jag var otroligt nervös för hur det skulle gå med språket.
Visserligen vet jag att jag har s k "språk-öra" och är duktig på att förstå vad folk vill förmedla, men jag trodde iallafall att jag skulle få problem med norskan, men icke ! Det kräver viss koncentration minst sagt men ändå.
Det komiska är att var och varannan människa man pratar med här är svensk, och det är ju fullt förståeligt att vi flyttar över gränsen, man kan använda sitt hemspråk, det är jättelätt att få jobb och bostad och man tjänar betydligt mer.
Det faktum att Oslo sedan är en väldigt mysig stad gör ju inte saken sämre.
Jag och några tjejkompisar pratar på fullt allvar om man skulle åka hit och jobba över sommaren för att göra något nytt och tjäna pengar på samma gång.
Dessutom gillar jag idéen att lära känna landet och lära mig språket där halva min familj kommer ifrån. Känner mig extremt patriotisk just nu och funderar dessutom på om jag ska lägga till mitt "riktiga" norska efternamn efter det jag använder nu som egentligen är "taget" eftersom det kommer från min pappas styvfar och alltså inte egentligen är min familjs.

Hur kunde jag ?

Jag är så arg på mig själv och mina dumma infall, idéer och förutfattade meningar.
Det börjar gå upp för mig mer och mer för varje dag exakt vad jag har förlorat eller gått miste om pga min egen dumhet och vägran att inse hur det egentligen låg till.
Det kanske hade slutat illa ändå, det kanske är för allas bästa, det får jag väl aldrig veta, men just nu hade jag gjort vad som helst för att kunna gå tillbaka nästan 2 år i tiden och ta tillbaka det jag sa, eller skrev rättare sagt.
Jag ångrar mig så mycket otroligt mycket och jag kan inte förstå hur jag ens kunnat säga ett enda ord som på minsta sätt kunnat tänkas sårat dig.
Spelar det ens någon roll nu ? Är det för sent ? Är vi färdiga med varann ändå ?

Dilemma

De senaste dagarna har jag inte lagt upp något,
det beror inte på att jag inte haft något att skriva,
utan snarare just precis tvärtom.
Jag har så mycket att skriva att jag inte vet vart jag ska börja
eller vad som kan sägas och vad som bör hållas inne för tillfället.
Jag har säkert skrivit 10 inlägg.
Funderat, tänkt, skrivit, skrivit om och lagt upp dem här.
Ångrat mig och tagit bort dem igen.
En efter en, samma sak.
Allt kretsar egentligen kring samma sak
men jag vet inte hur mycket jag vågar säga.
Återigen, censur.
Men just nu känns det som jag måste vakta min tunga,
är så nära att lämna ut alldeles för mycket,
bubblar över snart känns det som.
Men om jag bör eller vågar sätta det här svart på vitt,
det är frågan.

Jag tycker extremt illa om att behöva "censurera" mina tankar, handlingar och det som jag säger.
Men jag måste tyvärr lägga band på mig själv som regel snarare än undantag. "Tvångströja" mig själv så att säga, tänka efter både en och två gånger innan jag gör eller säger något och välja mina ord noga.
Detta pga att jag blir för intensiv när jag känner något.
Vare sig det är glädje, ilska, oro, kärlek eller sorg så blir det för mycket av allt, det svämmar över alla breddar och jag vet knappt vad jag ska ta vägen eller göra av mig själv.
Ibland önskar jag att jag bara kunde vara precis så som jag är, intensiv eller inte utan att riskera att stämplas som komplett spritt språngande galen eller skrämma bort de stackare som har oturen att stå mig nära.
Det komiska är att jag utåt sett, av de som inte känner mig väl, uppfattas som en kylig, reserverad människa när det egentligen inte kunde vara mer fel.

Oj det här kan bli bra..

Har fått en jobbförfrågan för en mässa nästa vecka som är absurt bra.
Snudd på att jag trodde det var ett skämt först, ett väldigt lyckat sådant men ändå.
Eller att gubben där uppe, the eye in the sky, plötsligt blivit extremt välvilligt inställd på sistone och gett mig exakt det jag önskade mig.
Nästan så jag inte kan tro på det förrän jag verkligen är på plats.
Jag vågar inte tänka eller planera mer för då kommer jag bara bli så extremt besviken om det inte skulle bli av, men håll tummarna, idag eller imorgon får jag slutgiltigt besked !

THIS TOO SHALL PASS

De senaste dagarna har varit en känslomässig berg och dal-bana.
Jublande glad ena dagen och jätteledsen nästa. Jag vet inte hur jag ska hantera situationen jag satt mig i, eller befinner mig i kanske jag ska säga, och det gör mig frustrerad och känslomässigt instabil.
När det är känslor inblandade så blir det ju tyvärr så att man svänger extremt fort i humör och det krävs så lite för att röra upp en känslostorm.
Ett ord, en blick, eller uteblivandet av detsamma kan vända upp och ned på allt.

Det känns också som jag får äta upp mina egna ord, saker jag tidigare sagt av "försiktighets" skäl, för att tona ned allt och inte verka för angelägen används emot mig. Med all rätt får jag ju erkänna, jag borde varit tydligare, ärligare.
"Vi ses när vi ses, vi tar det som det kommer" sa jag, och ville nog själv tro på det jag sa. Tvingades dock inse hur fel det var för jag kan inte ta så lättvindigt på det. Antingen så bryr jag mig inte alls, eller så gör jag det för mycket.
Det tycks inte finnas några mellanlägen.

LYCKA !

I lördags på jobbet kom jag på mig själv att gå runt och bara le utan anledning,
att bara vara sprudlande glad utan något särskilt motiv, glad sådär i allmänhet bara.
Det måste nog vara den bästa känslan som finns, att nästan gå runt i någon slags
jag-mår-bara-så-himla-bra-rus, att vara "hög på livet" som en vän till mig kallade det.

Everybody wanna know
Why I'm walking round with a big smile on my face
Hey I'm happy and it shows
Hey I'm back and I'm part of a human race
Cos you know I've been down so long
Never thought I'd ever feel this way again