Vinter-depp

Nu måste det bli vår och sol snart innan jag blir tokig.
Jag tillhör den skara som blir mer eller mindre deprimerad på vintern.
De senaste åren har det inte varit så farligt för då har jag varit i klart mer soliga italien om vintrarna men nu efter ca en månad i gråa Göteborg har det slagit till med full kraft.

För mig tar det följande uttryck:

Jag tappar lusten till allt; vill inte gå ut, vill inte träffa folk, vill inte göra något överhuvudtaget, skulle helst av allt dra täcket över huvudet och ligga där fram till april, maj någongång.

Jag blir ledsen, irriterad och allmänt nedstämd.
Inget är roligt eller ens intressant. Tar allt högst personligt och blir lätt arg och upprörd.

Jag kan inte sova, eller rättare sagt, jag kan inte somna. Är uppe till 4-5 på morgonen varenda kväll och har sen fullkomligt omöjligt att gå upp.

Jag tappar matlusten helt, det kompenseras å andra sidan av ett enormt sötsug.
Blir en socker-junkie av värsta sort.

Jag blir rastlös och kan inte koncentrera mig på något eller ens sitta still längre stunder.

Det finns hjälp att få men att knapra anti-depressiva tabletter känns ju inte så jättebra heller direkt, de flesta sådana mediciner har dessutom biverkningar som är allt annat än roliga. Det är bara att bita ihop och hoppas att omgivningen står ut med mig några månader till.

Jag har helt tappat lusten att skriva,
har egentligen inte lust med något just nu.
Vill inte gå ut, ville inte träffa kompisar, vill inte göra något alls,
trots att det är precis just det jag borde göra.
Har man inget att göra så tänker man mycket, vare sig man vill eller inte
och det är det sista jag borde göra när jag desperat försöker sluta tänka på en viss person.

I gotta check into rehab
cause Baby you're my disease...

Borde ha lyssnat..

Jag önskar att jag hade lyssnat när du sa att vi kanske inte borde ses ändå.
Åtskilliga gånger påpekade du att vi kanske inte borde träffas, först för att jag skulle flytta, sedan för att det kanske skulle bli för jobbigt, för dig, för mig,
hela situationen, eller jag vet inte vad, jag förstod aldrig riktigt varför.
Sedan för att det var din tur att flytta.
Men jag brydde mig inte, jag insisterade, vem bryr sig om det blir jobbigt tänkte jag och kastade mig in i det som kändes rätt, det som jag ville mer än något annat.
Men nu sitter jag här, och undrar om jag inte borde lyssnat på dina varningar.
Vi borde kanske aldrig ha setts om det var så här det skulle sluta.
För det ÄR jobbigt, väldigt jobbigt, och distraherande, frusterande, tungt, energikrävande och så just det jag inte behöver just nu.
Det jobbigaste av allt är dock att jag fortfarande inte vet, inte förstår vad som hände eller hur det hade varit om du inte var där och jag här.
Hade det gjort någon skillnad ?

Du är saknad

Jag saknar att prata med dig.
Vet inte hur många nätter vi satt uppe och pratade i timtal.
På internet, i telefon, på stenbänken utanför huset du bodde förrut, en tidig morgon efter jobbet. Det var kallt och som en perfekt gentleman gav du mig din jacka.
Vi satt där i timmar och pratade om allt och inget medan solen gick upp och det blev ljust. Eller som när jag jobbade första gången på ett nytt ställe och du kom dit med en röd ros och väntade tills jag slutade, vi promenerade en bit tillsammans och satte oss på en bänk på avenyn och bara var..pratade..du sa att jag var vacker...
Det känns så längesen nu. Jag saknar min vän, jag saknar sättet du brukade titta på mig, alla fina saker du sa och skrev särskilt när du druckit lite ;-)
Det är tomt i den här staden när inte du är här, vet du det ?

Jeg er veldig stolt av meg selv at jeg forstår alt hva folk sier !

Jag jobbar ju på en mässa här i Oslo hela denna veckan och jag kan ärligt erkänna att jag var otroligt nervös för hur det skulle gå med språket.
Visserligen vet jag att jag har s k "språk-öra" och är duktig på att förstå vad folk vill förmedla, men jag trodde iallafall att jag skulle få problem med norskan, men icke ! Det kräver viss koncentration minst sagt men ändå.
Det komiska är att var och varannan människa man pratar med här är svensk, och det är ju fullt förståeligt att vi flyttar över gränsen, man kan använda sitt hemspråk, det är jättelätt att få jobb och bostad och man tjänar betydligt mer.
Det faktum att Oslo sedan är en väldigt mysig stad gör ju inte saken sämre.
Jag och några tjejkompisar pratar på fullt allvar om man skulle åka hit och jobba över sommaren för att göra något nytt och tjäna pengar på samma gång.
Dessutom gillar jag idéen att lära känna landet och lära mig språket där halva min familj kommer ifrån. Känner mig extremt patriotisk just nu och funderar dessutom på om jag ska lägga till mitt "riktiga" norska efternamn efter det jag använder nu som egentligen är "taget" eftersom det kommer från min pappas styvfar och alltså inte egentligen är min familjs.

Hur kunde jag ?

Jag är så arg på mig själv och mina dumma infall, idéer och förutfattade meningar.
Det börjar gå upp för mig mer och mer för varje dag exakt vad jag har förlorat eller gått miste om pga min egen dumhet och vägran att inse hur det egentligen låg till.
Det kanske hade slutat illa ändå, det kanske är för allas bästa, det får jag väl aldrig veta, men just nu hade jag gjort vad som helst för att kunna gå tillbaka nästan 2 år i tiden och ta tillbaka det jag sa, eller skrev rättare sagt.
Jag ångrar mig så mycket otroligt mycket och jag kan inte förstå hur jag ens kunnat säga ett enda ord som på minsta sätt kunnat tänkas sårat dig.
Spelar det ens någon roll nu ? Är det för sent ? Är vi färdiga med varann ändå ?