Slutstation ?

Att gå ur ett långt förhållande kan vara bland det mest skrämmande som finns.
Lite som att möta en ännu okänd framtid men plötsligt inse att man gör det ensam.
Även om beslutet i sig kan kännas så rätt så är det ändå så otroligt jobbigt.
Tänk om jag någonsin ångrar mig ? Tänk om det innebär att jag kommer förbli ensam ?
Tänk om det helt enkelt inte blir bättre utan man borde varit tacksam för det lilla man hade ? Men ska man verkligen nöja sig ? Ska det inte vara så att man gång på gång väljer personen man är tillsammans med och inte bara fortsätter förhållandet mest av gammal vana ? När man bråkar mer än man pratar,
skriker mer än samtalar, misstror och rent av föraktar det som borde vara ens bättre hälft, då känns det som om valet är oundvikligt, skrämmande eller ej.

If I never take this leap of faith I'll never know, so I'm learning to fall with no safety net to cushion the blow...