Tappar tålamodet..

Tänker och tänker och tänker..
blir bara mer och mer frustrerad, jag avskyr när jag inte förstår saker.
Det känns som om jag försöker gå i tuggummi.
kommer ingenstans. Trampar vatten på stället.

Hur kan någonting som känns så otroligt rätt ändå av någon anledning inte vara det ?
Jag har nog aldrig haft en sådan personkemi med någon, någonsin.
Aldrig träffat någon som är så ..komplett, perfekt.
Försökte verkligen låta bli att dras med, att låta bli att se på honom på det sättet.
Men det var helt lönlöst, jag drömde till och med om honom flera dagar i rad efter första gången vi träffats. Minns att min spontana tanke var:
"Finns du ens på riktigt ?"

Men nu har det gått tre månader och jag förstår fortfarande ingenting.
Jag blir nästan arg när jag tänker på det. En del av mig har lust att ringa upp honom och skrika att han ska sluta med vad han nu håller på med.
Sluta skicka dubbla signaler.

Är man INTE intresserad av någon så varför hålla på som han gör ?
Varför prata med mig så mycket att alla på jobbet ser det och kommenterar det,
om det inte betyder något ? Varför inte säga något då, protestera när de retar dig för det ? Varför bara le åt dem ?

Varför så intresserad av att ta reda på allt som finns att veta om mig om du inte är intresserad ? Varför vill du veta vad mina föräldrar gör, vilka förhållanden jag har haft, vilka filmer och serier jag tittar på, vad jag vill i mitt liv ?
Varför tittar du på mig och ler så fort du går förbi mig eller är i närheten av mig ?
Varför smsar du mig mitt i natten och tackar för sällskapet ? Säger att tiden flyger när du är med mig ?

Men om du nu ÄR intresserad, varför inte föreslå något annat än fika någongång ?
Varför inte ta några initiativ ? Varför, efter 3 månader, har vi fortfarande inte setts ensamma någonstans isåfall ?

Förstår ingenting. Snart kommer jag nog att ilskna till och antingen vara iskall mot honom på jobbet för att få någon slags reaktion eller så vet jag inte vad..