Tack för att du försökte förklara,
det gjorde det lättare, och värre.
Lättare för jag har fått någon sorts sinnesfrid och slipper grubbla mig gråhårig över vad som hände, eller inte hände snarare.
Värre, för att du sa det rakt ut; Jag hade det i mina händer, det var på mitt bord, bollen var hos mig.
Och jag fattade det inte, eller nej, jag visste vad du tyckte om mig, men jag intalade mig själv att du inte var det eller den jag ville ha eller behövde i mitt liv just då, att du "bara" var en, om än väldigt speciell, vän.
När jag väl insett det uppenbara, det som folk skämtsamt sagt till mig bra länge;
Att man inte får fjärilar i magen av att träffa någon man bara är kompis med, att man inte blir svartsjuk över att se en kompis med andra tjejer, att man inte blir helt till sig av lycka över att se en skymt av honom,
att man inte blir knäsvag och pirrig när ens kompisar tittar en i ögonen och ler åt en. När jag väl förstått vad det betydde, ja då var du inte lika intresserad längre.
Att säga att jag är arg på mig själv räcker inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar