Daydreaming..

Sitter på jobbet, mitt ibland en strid ström av människor.
Jag pratar, svarar på frågor, ler och uppträder som den till synes "perfekta" värdinnan.
Vad ingen vet eller ens anar är vad jag har i tankarna just nu.
Jag rodnar bara av det jag tänker, hjärtat slår snabbare, kinderna hettar och jag undrar om det syns utåt, vad jag känner inuti.
Jag pratar om gator, torg, platser att se och restauranger att besöka.
I mina tankar däremot är jag någon helt annanstans.
Naken i en säng..under dig. Jag har dina händer runt min hals, din tyngd över mig,
dina läppar som kysser mig till vansinne och...
och jag vill tillbaka dit, jag vill vara där igen..
uppleva det igen.
Ha DIG igen.
Jag ler, rodnar och undrar om det syns.

Well this sure is music to my ears..

And he's gone..

Det känns som jag inte gör annat än säger hejdå till dig.
Sen dyker du upp igen när jag just accepterat faktumet att du inte är här längre.
Och så börjar allt om igen.
Den här gången var det iallafall ett bra sätt att säga hejdå på.
Det var väldigt konstigt och svårt sist att det sista jag såg av dig var när vi stod och kysstes i din hall i Oslo och sen fick man inte se dig mer på nästan två månader.
Nu var det några mysiga varma kramar där allt började, på jobbet.
Har nog accepterat till fullo också att det inte kommer att hända, det var kort, konstigt och bitvis underbart, men förhoppningsvis kan jag fortfarande kalla dig vän, även om vi inte kommer att ses på vem vet hur länge, och du inte bor här längre.
Jag hoppas att allt kommer gå din väg i London, det förtjänar du.
Kommer sakna dig iallafall..

Roliga eller bara allmänt trevliga saker som hänt på sistone:

+ Våren är här !! Nästan iallafall. På gång åtminstone.
Solen skiner och jag blir helt sprallig av lycka.

+ Ett stort plus var de 7-8 personer som till synes helt spontant började dansa till YMCA på Centralstationen idag till omgivningens
hejjarop och applåder. Hur kul som helst.

+ Att se killen man gillars EX med stora bokstäver och glatt upptäcka att trots att hon är några år yngre än mig såg rätt sliten och verkligen inte särskilt fräsch ut.

+ Att jag mer och mer inser vilka otroligt fina och stöttande kompisar jag har i min närhet. Ni är helt underbara hela högen ! (Tro sjutton det förresten, har ju valt er haha)

+ Att jag känner mig bekväm med mig själv igen efter några månaders "jag kan inte gå ut utan en påse över huvudet"

+ Årets roligaste jobb är här, nästa vecka börjar TUR-mässan.

Who am I kidding...?

Vem försöker jag lura ? Det är helt underbart att träffa dig, blir helt knäsvag.
Jag kan knappt förstå att jag sa det, att vi inte ska ses en sista gång.
Men jag inser att det kommer bli för svårt att släppa dig då, jag orkar inte med det en gång till. Träffas vi igen så kommer jag förvandlas till toffel i ytterligare 2 månader och det vill jag inte. Been there, done that. Det gör för ont.
Kommer sakna dig helt sjukt Baby.

Konstigt..just nu känner jag mig mest ..äcklad nästan.
Dels av vilken toffel jag varit, och svansat efter någon som bitvis behandlat mig som luft, eller värre vid vissa tillfällen.

Som jag ser det just nu så har två bra saker kommit ur de senaste 3-4 månaderna av mitt liv och det är att jag fick reda på vilken falsk "kompis" jag hade i min umgängeskrets och fick rensat bort henne. Kan jag inte lita på någon till 100 % så vill jag inte ha någon slags vänskapsrelation med människan i fråga.
Det hon gjorde är dessutom enligt min mening ett sånt fullkomligt övertramp och hugg i ryggen att jag gladeligen tänker göra detsamma mot henne om jag någonsin får chansen. Hämndlysten är bara förnamnet.

Sedan att jag insåg att jag inte borde fortsätta vara tillsammans med killen som numera är mitt ex.

Uttöver det ? Slöseri med tid, energi och känslor.
Men jag är å andra sidan sjukt bitter just nu, så det kanske inte riktigt ger en rättvis bild av hela situationen, men det är iaf så jag känner idag.
Vissa saker och personer ska man uppenbarligen inte ta en närmare titt på för då spricker fasaden och man ser att under den där fina ytan så ser det helt annorlunda ut.

Jag är arg på mig själv för jag inte kan sluta tänka på dig.
Hur svårt kan det vara ??

Den här är magisk !!!
Har kört den här underbara låten på repeat nu i 2 timmar,
jag önskar jag hade bättre högtalare för den är så otroligt bra !!
Jag har förmodligen ett inte helt normalt förhållande till musik,
men när jag verkligen gillar något så kan jag lyssna på det nonstop dygnet runt i veckor. Den här kommer nog spränga mina högtalare inom en snar framtid misstänker jag.

Kunde inte sagt det bättre själv

Baby I just don't get it..

Ju mer jag funderar desto mindre förstår jag av det som hände, eller uteblev snarare.
Läser gamla sms och undrar hur man kan ändra åsikt så på bara några månader när inget direkt har hänt, iallafall inte vad jag kan komma på.

"..det pirrar i hela mig när jag ser dig.."
"..du är bokstavligt det vackraste som finns.."
"..jag vill verkligen träffa dig.."
"...träffar jag dig vill jag ju inte att du åker igen sen.."
"...jag saknar dig.."
"..det finns inga bra tjejer i den här stan, jo det är du, sedan tar det stopp.."
"..jag ville att du skulle stanna hela natten, sova på min arm och pussa mig godnatt"

När ändrades allt detta ? Gjorde jag dig något ? Av vilken anledning tappade du fullkomligt intresset att ens ha någon kontakt med mig ?

Förstår inte.

Jag mår ...konstigt just nu.
Massa olika känslor i en salig röra.

Jag känner mig stark, trygg i mig själv och känslan att jag blir starkare och starkare som person desto mer jag går igenom och är med om.
Det känns som om jag är redo för något nytt, förändring av något slag.
Jag längtar efter nya miljöer, resor, utmaningar i alla former, har gått som i tuggummi hela vintern utan att direkt komma framåt på något plan.
Vill renovera mig själv både på in och utsidan och känna mig återfödd, lite som fågel Fenix som borstar av sig askan och reser sig igen.

Jag ser mitt liv och mig själv som person som projekt som hela tiden måste jobbas på och förbättras och aldrig blir riktigt färdiga.
Lite stolt är jag över hur pass långt jag har kommit de senaste åren när de gäller den personliga utvecklingen. För 5 år sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att jobba på en nattklubb bland en massa främmande människor, att stå och utföra en arbetsuppgift mitt i blickfånget och behöva hantera konflikter och samtala med så många under en kväll. Nästan ingen vet att jag sökte jobb inom krogbranschen därför att jag var livrädd för alla sorters sociala sammandrabbningar, led i princip av social fobi och eftersom man hittar världens mest sociala och utåtriktade (men även falska tyvärr..) människor i krogvärlden så såg jag det som en skola, en slags terapi som jag fick betalt för.
Nu tycker jag det är roligt, har inga problem att domdera runt kollegor och bråkiga gäster eller kaxiga vakter som tror de kan hönsa oss i övriga personalen.

Jag känner mig dock vilsen, jag behöver komma iväg någonstans känns det som,
men jag vet inte vart. Det bekymrar mig en aning att jag är så rastlös,
att jag tröttnar så fort på saker och behöver konstant förändring för att inte bli uttråkad. Hur kan jag planera en "seriös" framtid någonstans när jag inte kan ha en fast punkt ?

Mer och mer det senaste inser jag också att jag har några riktigt fina människor i min närhet, vänner vars värde jag uppskattar mer och mer för varje dag och som jag inte tänker släppa vad som än händer. Människor som förstår, och inte dömmer mig ens när jag har mina svarta perioder och inte orkar eller vill prata med någon.

Jag har funderat mycket över begreppet kärlek i alla dess former på sistone och kommit fram till att det är så mycket mer komplicerat än jag tidigare trott.
Det finns inget annat sätt att beskriva det än att jag älskar ovan nämnda vänner,
det gör mig varm inuti att bara tänka på dem och jag skulle göra vad som helst för dem. Det svåraste av allt var nog att reda ut känslorna i mina relationer till vissa personer av det motsatta könet. Jag måste erkänna att jag älskar mitt ex, men inte på det romantiska, fjärilar-i-magen sättet, utan som en bror eller bästa vän.
Någon som är trygg, säker, känner mig bättre än någon annan och som alltid ställer upp om jag verkligen behöver honom, vad det än gäller. Min räddare i nöden ungefär.
Sen har jag även fått uppleva det där underbara pirret i magen igen.
Hur det känns att sväva runt på små rosa moln och le bara man tänker på honom.
Jag hade glömt bort hur det kändes, vilken ljuvlig tortyr det är när man vill ha någon så mycket att man darrar i hela kroppen, man känner sig full och hög på samma gång och man är som beroende, man får inte nog och måste ha mer mer mer.

Dessvärre fick jag även en påminnelse i hur det känns att bli avvisad,
när den som har makten att påverka hela ens tillvaro, rycker undan mattan under fötterna på en och krossar ens hjärta och förhoppningar.
Man faller, ser ingen anledning att ta sig upp men gör det ändå.
Att försöka tvinga sig själv att acceptera att det inte kommer att bli så som man vill, att man måste sluta hoppas. Och det vet vi alla, hoppet är det sista som lämnar människan och jag måste gång på gång säga till mig själv att; "sluta, det kommer inte att hända, det spelar ingen roll, du kan inte göra något för att ändra situationen, det är inte upp till dig längre."
Att något i mitt liv är bortom min kontroll är extremt svårt att acceptera för någon som har ett sånt kontrollbehov som jag.

Det finns något bra i allt som händer, det gäller bara att vända och vrida på saken tillräckligt mycket.

Allt handlar om hur man väljer att uppfatta en situation.
Vad som än händer runt omkring en är det i slutändan hur man väljer att hantera det som händer som spelar någon roll.
Gjorde bort mig så det visslade om det igår, ville sjunka igenom jorden och bara försvinna. Insåg dock idag att det faktist var en bra sak, nu skäms jag så mycket att jag helt enkelt inte kan med att prata med personen ifråga vilket är perfekt eftersom jag bör låta honom vara. Något som gick sådär bra tills igår.
Men som sagt, det är knappast något problem nu

LÄS INTE DETTA (sentimentalt tantsnusk)

Jag tror, nej jag inser, att jag måste bespara mina stackars kompisar något av mitt extremt enformiga tjat de senaste månaderna så jag skriver av mig istället.
Om någon av misstag förvillat sig in här och faktist läser det jag skriver så beklagar jag innehållet. Fortsätt inte läs.
Googla vidare, gör nåt vettigt.
Eller skyll er själva.

En stor del av min tid just nu tillbringar jag med att dagdrömma och minnas.
Jag är rätt sentimental som person, lite fast i det förflutna ibland också.
Det finns en massa små saker, detaljer, saker, ord, bilder och händelser som jag tycker särskilt mycket om och som jag har mer eller mindre på repeat på sistone.

Din blick och dina ögon när du var full och stod och höll mig sällskap på jobbet.
Du stirrade mig helt ogenerat i ögonen alldeles för länge och jag blev generad och visste knappt vart jag skulle ta vägen. Jag minns så tydligt nyansen på dina stora blåa ögon och hur dina pupiller blev om möjligt ännu större när du tittade på mig.
Många gånger sa du till mig, nej beordrade mig, att titta på dig, jag fick inte vika undan blicken och så granskade du mitt ansikte, tog det i dina händer..
jag minns i detalj formen på dina läppar, din haka med några skäggstrån du missat och din hy som är så mjuk att jag aldrig vill sluta ta på dig.

Jag kommer ihåg första gången vi kysstes, det var sen natt, tidig morgon och vi hade båda jobbat. Det var nästan helt ljust ute, vår eller tidig sommar och det var lite småkyligt. Vi stod och kramades på en gata, du var så varm och jag kände mig så liten och trygg i dina armar. Jag stod och lite förstrött smekte ditt bröst med fingertopparna i din uppknäppta jeansskjorta..Du böjde dig ner och lutade din panna mot min och så stod vi så, tätt ihop..tillslut tog du min haka i din hand och böjde upp mitt ansikte mot ditt och långsamt långsamt möttes våra läppar.
På vägen hem när jag satt på spårvagnen fick jag ett sms där det stod:
"Du har de mjukaste läppar jag någonsin känt"

Jag kommer ihåg när jag var hos dig i Oslo och vi hade legat och tittat på en minst sagt konstig film och jag lite skämsamt sa något om att jag inte trodde du kunde hålla fast mig om jag verkligen ville loss. En indirekt utmaning.
Innan jag knappt hann reagera hade du lyft upp mig, kastat runt mig som en vante och vräkt ner mig på sängen och låst mig som i ett skruvstäd i dina armar, jag minns känslan av åtrå blandad med en aning rädsla och samtidigt faschination över din styrka och min egen maktlöshet.

En av mina absoluta favoriter är när jag kom hem till dig på en liten efterfest med två "andra" par. Du öppnade dörren och nästan handbegripligt lyfte in mig, lät mig inte ens klä av mig ytterkläderna själv utan började sakta knäppa upp knapparna i min kappa och föste bestämt undan mina händer när jag försökte hjälpa till.
De andra i lägenheten ropade att vi skulle komma in till dem men du blockerade både dem och mig med din kropp och fortsatte klä av mig. När ytterkläderna var av tog du varmsamt mitt ansikte i båda dina händer och höll mig så i flera minuter och bara tittade mig i ögonen, sen stod vi och kysstes i hallen i 10 minuter till de andras skratt och retfulla kommentarer inifrån vardagsrummet.
Lite senare under kvällen när jag satt i soffan och pratade med en av tjejerna så kom du in i rummet bakom mig och säger: "Nu får ni andra blunda" och så böjer du upp mitt huvud bakåt och kysser mig bakifrån så passionerat att jag nästan tappar andan.

Jag kommer ihåg dagen innan jag åkte till Italien och jag "bara skulle komma förbi en halvtimme och säga hejdå" och det slutade med att vi satt och pratade i 5 timmar.
Efter några timmar kom ämnet in på sex och stämningen blev så laddad i rummet att den nästan gick att ta på. Vi var så generade båda två att vi knappt vågade titta på varandra när ämnet kom in på oss två. Min puls rusade och jag andades väl inte helt lugnt kanske när du berättade vad du skulle kunnat göra med mig.
Men jag var upptagen och du hade gjort klart att du inte tänkte röra mig, det var jag som fick ta initiativet. Jag ville så gärna att du skulle röra mig, kyssa mig, smeka mig, ta på mig, vad som helst men du höll ditt ord.
Jag frågade om man kunde få en hejdå-kyss iallafall och du tog tag i min hand och viskade; Kom hit..och drog mig till dig. Jag har nog aldrig velat kyssa någon så mycket som jag ville då och känslan när våra läppar möttes var helt otrolig.
Vi hånglade som två fjortonåringar i soffan tills jag insåg att om jag inte tar mig härifrån nu så skulle vi haft sex inom trettio sekunder, och jag var tvungen att gå för jag hade ett plan att passa några timmar senare.
Jag ställde mig upp och gjorde mig klar att gå, du kom emot mig, tog mitt ansikte i dina händer, och smekte mina läppar med dina. Jag försökte kyssa dig, men du log retfullt och tog ett ännu hårdare tag om mitt huvud så jag inte kundre röra mig en millimeter och fortsatte tortera mig med dina mjuka läppar och din tunga.
När du väl släppte hoppade jag nästan på dig och du skrattade åt min iver.

Jag minns när var hemma hos dig nyårsnatten, vi låg i din säng och hade just haft sex med varandra första gången, trots att jag lovat mig själv att det inte skulle varit på det sättet, vi hade jobbat hela natten och var trötta och du var småfull.
Men det var en så mysig, trött stämning, du drog mig tätt intill dig, jag låg på din arm och du tog min hand i din, flätade ihop fingrarna.
Jag gillade känslan av hur stor din hand var och återigen hur liten och trygg jag kände mig.
Jag somnade på din arm. När jag vaknade låg jag och tittade på dig när du sov.
På ditt vackra ansikte och hur du såg så mjuk och mild ut när du sov.
Den stora, självsäkra, kaxiga killen såg plötsligt så mjuk och nästan sårbar ut.
Jag minns att jag tänkte; Vad han är vacker, är det verkligen sant att en sån kille vill träffa mig ?

Men det var det, nu kanske jag aldrig mer får se dig. Du flyttar och säger att du aldrig mer vill komma tillbaka. Jag hoppas du har fel. Jag hoppas däremot att du har rätt när du för några månader sen sa:
Det känns som vi inte är färdiga med varandra.
Är det så ? Jag vill så gärna tro det men just nu känns det fullkomligt omöjligt.

The truth shall set me free

Tack för att du försökte förklara,
det gjorde det lättare, och värre.

Lättare för jag har fått någon sorts sinnesfrid och slipper grubbla mig gråhårig över vad som hände, eller inte hände snarare.
Värre, för att du sa det rakt ut; Jag hade det i mina händer, det var på mitt bord, bollen var hos mig.
Och jag fattade det inte, eller nej, jag visste vad du tyckte om mig, men jag intalade mig själv att du inte var det eller den jag ville ha eller behövde i mitt liv just då, att du "bara" var en, om än väldigt speciell, vän.

När jag väl insett det uppenbara, det som folk skämtsamt sagt till mig bra länge;
Att man inte får fjärilar i magen av att träffa någon man bara är kompis med, att man inte blir svartsjuk över att se en kompis med andra tjejer, att man inte blir helt till sig av lycka över att se en skymt av honom,
att man inte blir knäsvag och pirrig när ens kompisar tittar en i ögonen och ler åt en. När jag väl förstått vad det betydde, ja då var du inte lika intresserad längre.

Att säga att jag är arg på mig själv räcker inte.

Jag önskar jag hade en knapp för att stänga av känslor.
Då hade jag skruvat loss den så jag aldrig mer skulle behöva känna något alls.
Hur underbart det än är när det går bra så är det inte värt det när det går illa.
Det gör så ont, det bedövar och lamslår mig, gör mig oförmögen till något annat än att sörja.

Kan inte tänka på något annat än det som varit, och det som aldrig kommer att bli.

Värst av allt är att jag inte förstår, det kunde ha varit så bra.
Det VAR så bra, bara det att vi var sällsynt dåligt synkroniserade.
När du ville ha mig så var jag tveksam och backade,
och när jag väl insett vad jag kände så var det du som inte ville vara med mer.
Jag skulle bara vilja ha ett svar, varför ? Gjorde jag något ? Ångrade du dig ?
Var det inte lika intressant när du väl hade mig ? Var det inte som du trodde ?
Hjälp mig förstå för jag har slut på idéer.

There's a possibility
All that I had was all I gon' get
There's a possibility
All I gon get is gone with your step

So tell me when you hear my heart stop,
You're the only one who knows
Tell me when you hear my silence
There's a possibility
I wouldn't know

Know that when you leave
By blood and by mean
You walk like a thief
By blood and by mean
I'll fall when you leave

So tell me when you hear my heart stop,
You're the only who knows
Tell me when you hear my silence
There's a possibility
I wouldn't know

So tell me when my sigh is over
You're the reason why I'm close
Tell me when you hear me falling
Theres a possibility
It wouldn't show

By blood and by mean
I fall when you leave
By blood and by mean
I follow your lead

Some people transmits a light from within,
they shine even in the darkness.
You are the brightest of them all.

Magiskt

Solen är tillbaka om än tillfälligt, jag ler och är glad igen för första gången på nästan två månader.. underbar känsla.

Riktigt jobbig period jag är inne i just nu.
Tappat lusten til allt. Vill inte träffa folk, vill inte gå ut, vill inte prata med nån, vill egentligen inte göra något alls.
Känns som jag går i sömnen ungefär, existerar utan att riktigt leva.