Små stora saker..

Märkligt hur vissa små saker kan påverka en om de kommer ifrån rätt person.
När min darling kom till jobbet ikväll och hälsade på mig med en kram,
så säger han; Mm du luktar gott ! och böjer sig fram och "sniffar" på mig.
Blev så till mig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen !

Senare under kvällen när han stod en bit ifrån mig och pratade med sina kollegor
så ville han mig något och eftersom jag satt i andra tankar så ropade han mitt namn.
Det var första gången jag hörde honom säga mitt namn och jag älskar det !
Wow, mitt namn på hans läppar. Det kändes fantastiskt !
Nu ska jag försöka sova, längtar till imorgon då vi ses igen.

Insomnia

Jag är arg, hatar saker som är bortom min kontroll och just nu finns det en hel del
saker som jag själv inte tycks kunna påverka och som sammantaget bidrar till att jag för tillfället ser rött.

Som vanligt så här års så åker jag på min sedvanliga höstdepression,
dvs tappar lusten till allt, vill inte gå ut, känner mig allmänt värdelös och ful.
Tappar aptiten och lever på sötsaker, men värst av allt, jag kan inte sova.

Jag har provat i princip alla sömntabletter som finns på recept och inget hjälper.
Saken blir definitivt inte bättre heller av att jag tänker och grubblar på min kollega 24/7.
För tillfället sover jag varannan natt och mitt humör påverkas säkerligen inte till det bättre av det heller.

Who am I kidding...?

Äh, allvarligt, vem försöker jag lura, jag vet inte om jag ens kan träffa min fd chef.
Inte så att jag inte vill, ,eller någon eller något hindrar mig, utan för att mitt eget hjärta protesterar vilt vid blotta tanken.
Det tillhör redan någon.
Och hur mycket jag än önskar jag kunde koppla bort det, eller försöka komma över honom via genvägen "TräffaAnnanKille" så tror jag inte att det skulle gå,
för jag kommer inte ens så långt.
Mina egna känslor sätter käppar i hjulet.

Jag ångrar att jag sa till D att vi inte skulle ses mer utanför jobbet.
Tanken var god, men eftersom vi ändå ses två gånger i veckan på jobbet,
och han inte låter mig vara där utan pratar, skojar och ler åt mig så fort han kommer åt så gör det inte mycket nytta ändå.

Jag kommer inte över honom, jag faller bara mer och mer för varje gång jag får så mycket som en skymt av honom på jobbet.
Och jag saknar att umgås med honom, tiden på jobbet är inte tillräckligt.

Framstår man som alltför desperat om man säger att man ångrar sig ?
Att man hellre står ut med frustrationen att vara med honom än saknaden att inte få träffa honom ?

Snart snart snart !

Wieee ! Äntligen händer det lite roligheter också !
Om ca 3 veckor ska jag till Stockholm i några dagar och då ska
jag även träffa min gamla crush/ubersexiga fd chef och leka lite.

Det kan jag verkligen behöva, koppla bort känslorna för min kära kollega ett tag,
om jag nu inte skulle gå och kära ner mig i grabben i Stockholm istället,
vore just snyggt.

Kan inte tiden gå lite fortare ??