Frustration

Jag vet inte vilken gång i ordningen det här upprepar sig,
kommer hem efter jobbet och är så frustrerad att jag gråter.

Ytterligare en natt med favoriten på jobbet, ytterligare leenden och blickar,
ytterligare dubbla budskap.

Jag saknar att umgås med honom så otroligt mycket, det blir så kort på jobbet.
Samtidigt vet jag att det är för det bästa, och eftersom jag själv bett om det
när jag sa till honom att vi inte ska ses mer utanför jobbet eftersom det är för jobbigt för mig att umgås med honom, så kan jag inte gärna klaga heller.

Jag vill ta tillbaks det, egentligen har det ingen mening ändå så länge vi ändå ses på jobbet. Det ideala hade varit om vi aldrig hade setts mer, eller att han gjort något som gjort mig så arg eller upprörd att jag skulle slutat vilja ha honom.
Dessvärre tror jag han är för snäll för det, tror inte det ens finns i honom att bete sig illa även om jag så bad om det.

Han stod hos mig ett tag innan vi började jobba, det är en sån känsla av befrielse att få vara nära honom, prata med honom. Som om jag var törstig och äntligen fick dricka, eller jag hade ont och någon plötsligt gav mig en värktablett.

Sen när jag skulle gå så pratade vi ytterligare, stod mitt emot varandra, väldigt nära för att kunna höra varandra genom musiken.
Kan knappt komma ihåg vad vi pratade om,
det enda jag minns är hans ögon, hans leende, hans läppar, så retfullt nära mina,
hur jag får hindra mig själv med all viljekraft från att bara inte böja mig fram och kyssna honom.

Nu ska jag försöka sova och hoppas att han är min i drömmen iallafall.

Too close for comfort

Jag är seriöst konstig.
Inte så att jag bara har mina små egenheter, nej, jag är seriöst konstig.

En kille som nyligen börjat jobba för samma företag som jag och som jag därför bara känner ytligt,
har börjat höra av sig mer eller mindre hela tiden och är uppenbarligen väldigt intresserad.
Grabben i fråga är rena svärmorsdrömmen, snygg, otroligt väluppfostrad och en fullfjädrad gentleman ut i fingerspetsarna.
Han är intresserad av allt som har med mig att göra och frågar om verkligen ALLT.
De flesta hade säkerligen tyckt att detta var som hittat, men inte jag.

När grabben hade skrivit till mig på facebookchatten 3 dagar i rad hade han i mina ögon förvandlats till en toffel,
en dörrmatta som jag respekterar ungefär lika mycket som en sådan också. Någon man trampar på helt enkelt.
Inte av elakhet, utan helt enkelt bara för att den ligger där och låter sig trampas på.
Så jag börjar försöka skrämma bort honom, blir mer och mer avmätt och säger rakt upp och ned att jag är en cynisk bitter nunna som det inte är någon idé att han lägger tid på.

Det fungerar icke. Nej, han tror att alla kan omvändas, och tänker minsann inte ge upp.
Min reaktion ?
"Vem fan tror han att han är ? Tror han att han känner mig ?! I dina drömmar att jag kommer ändras grabben,
och ännu mindre för DIN skull !"

Jag vet inte varför men det gör mig arg, äcklad, förolämpad och på samma gång ger det mig en obehagskänsla att någon
visar intresse på det sättet. Jag blir misstänksam och snudd på paranoid, det är alldeles för "närgånget" på något sätt.
Too close for comfort.
Så mycket lättare att jaga den omöjlige...ehrm...

Och där försvann min stolthet...

Jag vet inte hur många gånger, hur många nätter dem senaste tiden jag känt som om jag skulle explodera om jag inte fick ut det jag hade inom mig.
I tal, i skrift, ja på vilket sätt som helst egentligen eftersom jag inte kunde säga det till personen det handlade om.

Alla som känner mig säger att jag är kylig och återhållsam som person,
och det är förmodligen oftast sant, men med vissa undantag;
när jag väl känner något så gör jag det ordentligt.

Är jag arg så kokar jag av ilska, och blir jag verkligen intresserad av någon så blir jag det till 110%.
Som nu, för lite mer en ett år sedan fick jag en ny kollega. Hur mycket jag än försökte låta bli så tog det inte lång stund innnan jag insåg att jag fallit hals över huvud för killen ifråga. Hur mycket jag än försökt komma på andra tankar och glömma honom så har det varit lönlöst.

Jag har letat och försökt hitta något hos honom att bli arg på, att fokusera på det negativa för att bryta förtrollningen han tycks ha mig i, men intet, det går inte.
Vi sågs knappt under hela sommaren och jag trodde att jag var på väg att komma över honom.
Kändes riktigt bra till och med, tills sekunden vi möttes igen och jag föll lika hårt och handlöst igen. Det är helt hopplöst, jag vet faktist inte vad jag ska göra.

Man vet att man trillat dit ordentligt när man inte längre bryr sig om sin stolthet,
och man får hindra sig själv från att be på sina bara knän:

"Rör mig, snälla ta på mig, uttnyttja mig, gör precis vad du vill med mig,
jag kan betala dig allt jag har och äger för en enda kyss,
du behöver inte ens förklara att det inte betyder något för dig,
du blir inte skyldig mig något, jag vet att jag inte är värd dig,
men snälla, bara en gång, gör vad som helst bara du rör mig !!!"

All världens komplimanger betyder ingenting om de inte kommer från rätt person.
Varenda gång någon säger något fint så blir jag ledsen inombords,
jag sörjer att andra tycks se något i mig som jag önskar att HAN kunde se.