Too close for comfort

Jag är seriöst konstig.
Inte så att jag bara har mina små egenheter, nej, jag är seriöst konstig.

En kille som nyligen börjat jobba för samma företag som jag och som jag därför bara känner ytligt,
har börjat höra av sig mer eller mindre hela tiden och är uppenbarligen väldigt intresserad.
Grabben i fråga är rena svärmorsdrömmen, snygg, otroligt väluppfostrad och en fullfjädrad gentleman ut i fingerspetsarna.
Han är intresserad av allt som har med mig att göra och frågar om verkligen ALLT.
De flesta hade säkerligen tyckt att detta var som hittat, men inte jag.

När grabben hade skrivit till mig på facebookchatten 3 dagar i rad hade han i mina ögon förvandlats till en toffel,
en dörrmatta som jag respekterar ungefär lika mycket som en sådan också. Någon man trampar på helt enkelt.
Inte av elakhet, utan helt enkelt bara för att den ligger där och låter sig trampas på.
Så jag börjar försöka skrämma bort honom, blir mer och mer avmätt och säger rakt upp och ned att jag är en cynisk bitter nunna som det inte är någon idé att han lägger tid på.

Det fungerar icke. Nej, han tror att alla kan omvändas, och tänker minsann inte ge upp.
Min reaktion ?
"Vem fan tror han att han är ? Tror han att han känner mig ?! I dina drömmar att jag kommer ändras grabben,
och ännu mindre för DIN skull !"

Jag vet inte varför men det gör mig arg, äcklad, förolämpad och på samma gång ger det mig en obehagskänsla att någon
visar intresse på det sättet. Jag blir misstänksam och snudd på paranoid, det är alldeles för "närgånget" på något sätt.
Too close for comfort.
Så mycket lättare att jaga den omöjlige...ehrm...