Citerar en kollega till mig: "Konceptet är fylla"
måndag 30 augusti 2010
Har ni fest eller ?
En av klubbarna jag jobbar på har personalfest 5-6 september och har skickat ut en inbjudan utan närmare beskrivning av händelsernas framtida utveckling förrutom bilden nedan:
Citerar en kollega till mig: "Konceptet är fylla"
Citerar en kollega till mig: "Konceptet är fylla"
torsdag 26 augusti 2010
Magical
Come and catch me baby, I'm falling
Come and save me baby, I'm calling
Come and be with me baby, come as you are.
Come and catch a fire baby, don't let me fade away, don't let me fade away
Come and catch a feeling, it's a electrifying me
With eyes wide open, I'm dreaming
Breathe for me baby, a wake before I'm down
Come and free me baby, a wake before I'm down,
a wake before I'm down
Come and touch me baby
I need to be loved
Come and hold me baby
I need to feel loved, I need to feel loved
Come and catch a fire, don't let me fade away
Come and catch a fire baby, don't let me fade away
Come and catch a feeling, it's a electrifying me
Eyes wide open, I'm dreaming
Pray for me baby, awake before I'm down
Come and touch me baby
I need to belong
Come and hold me baby
I need to feel loved
Come and touch & me baby
I need to be loved
Come & hold me baby
I need to feel loved
måndag 23 augusti 2010
Några rader blev en roman
Dagar som är så här fyllda med känslor av alla slag får en att känna att man lever.
Det kan verka snudd på sadistiskt, men även smärtsamma eller jobbiga saker är sköna för att de känns.
Ibland känner jag mig så kylig, för kontrollerad, som om alldeles för få saker egentligen påverkar mig.
Då är det skönt att ibland påminnas hur det känns att känna.
Jag var så nervös tidigare på dagen att jag ville boka av kvällen och ställa in allt.
Samma mentala ramsa i huvudet om och om igen;
"Det är ingen idé ändå, han kommer säkert inte vilja ses mer, jag är för ful, för tråkig, för gammal, han är alldeles för fin för mig, kan säkert få vem han vill,
vad ska han med mig till ? Varför utsätter jag mig själv för det här ? Bättre att inte gå alls, det kommer säkert bara göra ont i slutändan."
Men jag tvingade iväg mig själv ändå. Klapp på axeln till mig själv faktist.
Lyckades bli sen eftersom jag i sista sekunden fick panik över mina kläder som jag tyckte jag såg tjock ut i. Panikbytte igenom allt jag hade, och rusade iväg opeppad, osäker och fullt övertygad om att detta skulle gå åt h-vete.
Mötte min dejt, och allt kändes genast bättre
för han var lika glad och skämtsam som vanligt och det var helt omöjligt att inte dras med i hans goda humör.
Vi satte oss på en restaurang och tog varsitt glas. Pratade om allt mellan himmel och jord, var knappt tyst en sekund. Fick höra om allt han gjort i livet och det är mycket. Nästan så man får lite panik själv när man träffar en så otroligt driven människa, men samtidigt inspirerande.
En sak gör mig däremot fundersam;
jag är van vid killar som är så rakt på sak att jag blir helt ställd när jag pratar
med någon som inte mer en snuddar vid ämnet sex i ett skämt. Som pratar, skojar, skrattar, tittar mig i ögonen och vill veta allt om mig, men inte gör några fysiska närmanden.
Efter att ha plöjt igenom alla böcker som finns i ämnet skulle jag vilja säga att
jag har lite koll på killars kroppsspråk när de är intresserade,
och om inte den här killen har väldigt konstiga tics för sig så är han definitivt intresserad, men blyg dessvärre !
Han kopierar i detalj varenda rörelse jag gör, om jag lutar ansiktet i handen så gör han det med, om jag stryker mig över armen, så gör han det också, minsta lilla gest jag gjorde gjorde han likadant, samtidigt. Att spegla någon på det sättet är enligt alla sakkunniga ett tecken på sammhörighet,
bästa vänner gör det, men framför allt, par, eller de som uppvaktar varandra.
Han fixade med sitt hår, sträckte låååååångsamt på sina armar och flashade sina perfekt vältränade muskler igen och igen.
Det är ungefär lika tydligt som en tjej som stryker med fingrarna över sitt bröst.
Men sen, när vi tillslut gick och skulle säga hejdå så stod vi och pratade ytterligare en stund. Men det blev "bara" en mysig kram och ett "Det var jättetrevligt att träffa dig, vi ses på fredag då.."
(Eftersom vi jobbar ihop då.)
Jag blir helt osäker, har jag inbillat mig allt ? Är han inte intresserad alls
eller helt enkelt bara en gentleman av den gamla skolan ? Eller är det blyghet ?
För det är han, och jag med tyvärr, iaf i kombination med en lika blyg person.
Vi har verkligen klickat från första stund men sen då ?
Mitt ex ringde mig idag, han sa mycket jag också funderat mycket över det senaste;
"Jag vet inte vad det betyder, inte på vilket sätt, eller hur eller varför,
men på något sätt så kan eller ska vi inte släppa varandra.
Jag bryr mig inte längre om du blir min fru eller bästa vän, men vi är för mycket för varandra för att inte finnas i varandras liv alls.
Jag vill inte heller vara tillsammans med dig längre.
För vi måste få leva våra egna liv, förstå vilka vi är nuförtiden och inte vilka vi var när vi möttes för 7 år sedan. Men vi bör vara delaktiga i varandras nya liv.
Jag vill veta vem du är idag, vad du gör, om du träffar någon, och på vilket sätt.
Jag vill förstå vad du söker i någon annan för att förstå det som saknades i mig,
i det vi hade."
Mycket klokt och moget av honom och jag håller med, precis som han sa,
ingen av oss vill vara tillsammans längre, det är inte det.
Utan snarare så att vi i praktiken växt upp ihop och vi nu är som två delar av samma person.
Vi har varit så mycket, betytt så oerhört mycket för varandra att vi är som varandras ryggrad. Bror och syster, och vi bråkar och slåss som syskon ofta också.
Men samtidigt känner vi varandra bättre än någon annan, genom allt det vi varit med om ihop, delade livserfarenheter och att vi faktist blivit vuxna ihop.
Vi gör bara varandra illa som par, tar verkligen fram varandras absolut värsta sidor. Men när vi inte är ihop, när det mesta av ilskan och mycket annat lagt sig,
så är han fortfarande den jag vill prata med när jag har varit med om något roligt,
när något är tungt och jag är ledsen, och det är samma från hans sida.
Jag tror helt enkelt vi får acceptera det, och förbli "syskon" istället.
Det hände även mer än så idag, pratade lite på facebook med honom som jag skrivit så mycket om, jag vet att du läser det här.
Mina känslor för dig är så förvirrade att jag inte förstår dem fullt själv.
Jag kan inte förneka att jag i grund och botten tycker otroligt mycket om dig,
det har jag alltid gjort. När du vill är du världens snällaste, omtänksammaste människa, men det hade nog varit bättre om vi bara varit vänner.
Inte för att det är det jag vill, utan för att träffa dig gör mig illa.
Jag är gammaldags av mig, jag klarar inte av att träffa någon som träffar andra.
Inte om den personen betyder något för mig. Jag tar väldigt illa vid mig när jag känner mig uttnyttjad, i det här fallet att vi oftast sågs på nätterna i din säng och sen inte så mycket mer. Detta trots att vi egentligen har mycket att prata om,
innan saker och ting blev fysiska iaf. Och det jag gillade så mycket med dig,
att du var så snäll, trygg och fick mig att känna mig respekterad, det försvann när vi övergick från vertikalt till horisontellt läge så att säga..
De senaste dagarna har jag varit arg på dig, samtidigt som jag saknat dig.
Flera gånger var jag på väg att ringa dig men visste sen inte om jag hade skällt på dig eller bett dig komma hit.
Exakt lika komplicerat som i låten du skickade, precis så är det:
Det kan verka snudd på sadistiskt, men även smärtsamma eller jobbiga saker är sköna för att de känns.
Ibland känner jag mig så kylig, för kontrollerad, som om alldeles för få saker egentligen påverkar mig.
Då är det skönt att ibland påminnas hur det känns att känna.
Jag var så nervös tidigare på dagen att jag ville boka av kvällen och ställa in allt.
Samma mentala ramsa i huvudet om och om igen;
"Det är ingen idé ändå, han kommer säkert inte vilja ses mer, jag är för ful, för tråkig, för gammal, han är alldeles för fin för mig, kan säkert få vem han vill,
vad ska han med mig till ? Varför utsätter jag mig själv för det här ? Bättre att inte gå alls, det kommer säkert bara göra ont i slutändan."
Men jag tvingade iväg mig själv ändå. Klapp på axeln till mig själv faktist.
Lyckades bli sen eftersom jag i sista sekunden fick panik över mina kläder som jag tyckte jag såg tjock ut i. Panikbytte igenom allt jag hade, och rusade iväg opeppad, osäker och fullt övertygad om att detta skulle gå åt h-vete.
Mötte min dejt, och allt kändes genast bättre
för han var lika glad och skämtsam som vanligt och det var helt omöjligt att inte dras med i hans goda humör.
Vi satte oss på en restaurang och tog varsitt glas. Pratade om allt mellan himmel och jord, var knappt tyst en sekund. Fick höra om allt han gjort i livet och det är mycket. Nästan så man får lite panik själv när man träffar en så otroligt driven människa, men samtidigt inspirerande.
En sak gör mig däremot fundersam;
jag är van vid killar som är så rakt på sak att jag blir helt ställd när jag pratar
med någon som inte mer en snuddar vid ämnet sex i ett skämt. Som pratar, skojar, skrattar, tittar mig i ögonen och vill veta allt om mig, men inte gör några fysiska närmanden.
Efter att ha plöjt igenom alla böcker som finns i ämnet skulle jag vilja säga att
jag har lite koll på killars kroppsspråk när de är intresserade,
och om inte den här killen har väldigt konstiga tics för sig så är han definitivt intresserad, men blyg dessvärre !
Han kopierar i detalj varenda rörelse jag gör, om jag lutar ansiktet i handen så gör han det med, om jag stryker mig över armen, så gör han det också, minsta lilla gest jag gjorde gjorde han likadant, samtidigt. Att spegla någon på det sättet är enligt alla sakkunniga ett tecken på sammhörighet,
bästa vänner gör det, men framför allt, par, eller de som uppvaktar varandra.
Han fixade med sitt hår, sträckte låååååångsamt på sina armar och flashade sina perfekt vältränade muskler igen och igen.
Det är ungefär lika tydligt som en tjej som stryker med fingrarna över sitt bröst.
Men sen, när vi tillslut gick och skulle säga hejdå så stod vi och pratade ytterligare en stund. Men det blev "bara" en mysig kram och ett "Det var jättetrevligt att träffa dig, vi ses på fredag då.."
(Eftersom vi jobbar ihop då.)
Jag blir helt osäker, har jag inbillat mig allt ? Är han inte intresserad alls
eller helt enkelt bara en gentleman av den gamla skolan ? Eller är det blyghet ?
För det är han, och jag med tyvärr, iaf i kombination med en lika blyg person.
Vi har verkligen klickat från första stund men sen då ?
Mitt ex ringde mig idag, han sa mycket jag också funderat mycket över det senaste;
"Jag vet inte vad det betyder, inte på vilket sätt, eller hur eller varför,
men på något sätt så kan eller ska vi inte släppa varandra.
Jag bryr mig inte längre om du blir min fru eller bästa vän, men vi är för mycket för varandra för att inte finnas i varandras liv alls.
Jag vill inte heller vara tillsammans med dig längre.
För vi måste få leva våra egna liv, förstå vilka vi är nuförtiden och inte vilka vi var när vi möttes för 7 år sedan. Men vi bör vara delaktiga i varandras nya liv.
Jag vill veta vem du är idag, vad du gör, om du träffar någon, och på vilket sätt.
Jag vill förstå vad du söker i någon annan för att förstå det som saknades i mig,
i det vi hade."
Mycket klokt och moget av honom och jag håller med, precis som han sa,
ingen av oss vill vara tillsammans längre, det är inte det.
Utan snarare så att vi i praktiken växt upp ihop och vi nu är som två delar av samma person.
Vi har varit så mycket, betytt så oerhört mycket för varandra att vi är som varandras ryggrad. Bror och syster, och vi bråkar och slåss som syskon ofta också.
Men samtidigt känner vi varandra bättre än någon annan, genom allt det vi varit med om ihop, delade livserfarenheter och att vi faktist blivit vuxna ihop.
Vi gör bara varandra illa som par, tar verkligen fram varandras absolut värsta sidor. Men när vi inte är ihop, när det mesta av ilskan och mycket annat lagt sig,
så är han fortfarande den jag vill prata med när jag har varit med om något roligt,
när något är tungt och jag är ledsen, och det är samma från hans sida.
Jag tror helt enkelt vi får acceptera det, och förbli "syskon" istället.
Det hände även mer än så idag, pratade lite på facebook med honom som jag skrivit så mycket om, jag vet att du läser det här.
Mina känslor för dig är så förvirrade att jag inte förstår dem fullt själv.
Jag kan inte förneka att jag i grund och botten tycker otroligt mycket om dig,
det har jag alltid gjort. När du vill är du världens snällaste, omtänksammaste människa, men det hade nog varit bättre om vi bara varit vänner.
Inte för att det är det jag vill, utan för att träffa dig gör mig illa.
Jag är gammaldags av mig, jag klarar inte av att träffa någon som träffar andra.
Inte om den personen betyder något för mig. Jag tar väldigt illa vid mig när jag känner mig uttnyttjad, i det här fallet att vi oftast sågs på nätterna i din säng och sen inte så mycket mer. Detta trots att vi egentligen har mycket att prata om,
innan saker och ting blev fysiska iaf. Och det jag gillade så mycket med dig,
att du var så snäll, trygg och fick mig att känna mig respekterad, det försvann när vi övergick från vertikalt till horisontellt läge så att säga..
De senaste dagarna har jag varit arg på dig, samtidigt som jag saknat dig.
Flera gånger var jag på väg att ringa dig men visste sen inte om jag hade skällt på dig eller bett dig komma hit.
Exakt lika komplicerat som i låten du skickade, precis så är det:
söndag 22 augusti 2010
Nervös ? Moi ?
Hade jag sett mig själv ur någon annans synvinkel just nu så hade jag skrattat åt mig själv.
Jag sitter ungefär som när man var 14 år och läst i någon tidning att man kunde träna inför första kyssen genom att kyssa en tomat.
Fast riktigt så illa är det inte nu,förhoppningsvis kommer jag fortfarande ihåg hur man gör om det blir aktuellt.
Däremot sitter jag just nu och googlar om man bör kyssa någon på första dejten eller inte,
vad det innebär om man inte blir kysst på första dejten, varför vissa inte vill kyssas på första dejten etc etc.
Kan tilläggas att min nervositet växer för varje ny sida jag öppnar.
Sitter och stirrar på bilder på killen ifråga och tänker:
hm, han har smala läppar, kan det vara bra ändå ?
och sedan:
oh herregud, jag ska träffa den här galet snygga människan imorgon, hjälp !!!
Nu ska jag fortsätta prova igenom alla kläder i hela garderoben, inga snygga high heels för min del däremot =( det får bli de plattaste skor jag har.
Vilket i mitt fall innebär hela 2 par att välja på. Om det här går bra så kommer jag behöva köpa väldigt många fler par skor.
Jag sitter ungefär som när man var 14 år och läst i någon tidning att man kunde träna inför första kyssen genom att kyssa en tomat.
Fast riktigt så illa är det inte nu,förhoppningsvis kommer jag fortfarande ihåg hur man gör om det blir aktuellt.
Däremot sitter jag just nu och googlar om man bör kyssa någon på första dejten eller inte,
vad det innebär om man inte blir kysst på första dejten, varför vissa inte vill kyssas på första dejten etc etc.
Kan tilläggas att min nervositet växer för varje ny sida jag öppnar.
Sitter och stirrar på bilder på killen ifråga och tänker:
hm, han har smala läppar, kan det vara bra ändå ?
och sedan:
oh herregud, jag ska träffa den här galet snygga människan imorgon, hjälp !!!
Nu ska jag fortsätta prova igenom alla kläder i hela garderoben, inga snygga high heels för min del däremot =( det får bli de plattaste skor jag har.
Vilket i mitt fall innebär hela 2 par att välja på. Om det här går bra så kommer jag behöva köpa väldigt många fler par skor.
lördag 21 augusti 2010
FEELINGS....
Lite märklig kväll på jobbet idag.
Jag hade verkligen sett fram emot kvällen för jag visste att jag och min favvo skulle jobba ihop igen, äntligen !
Han var ledig igår och det var verkligen tomt utan honom på jobbet när man vant sig vid hans sällskap.
Kort sagt, kom till jobbet, han kom ner till kassan till mig och hälsade och kramade mig, jag konstaterade nöjt att han nog är sisådär 2-3 cm längre än mig iaf när allt kommer omkring.
Strax därefter kommer vaktchefen ner och går iväg med honom, jag antog att han skulle komma tillbaka men 5 minuter senare får jag ett sms av honom där det står att han blivit förflyttad till stället bredvid, tydligen kommer vi "lite för bra" överens så vi kanske inte får jobba mer ihop. Fick en stor klump i magen när det gick upp för mig.
Kunde inte sluta tänka på vad han kunde tänkas göra, vem han pratade med, hur många tjejer som säkert raggade på honom och jag satt och jagade upp mig så att jag fick ont i magen. När jag stängt min kassa rusade jag över till den andra klubben och letade i säkert 10 min innan jag hittade honom. Behöver jag säga att mitt humör svängde från oroligt ilsken till stjärnögdt fån-leeende på en hundradels sekund.
Vi ska ju ses på måndag och jag klättrar på väggarna redan nu, jag är så fruktansvärt nervös. Jag har inte varit på en riktig dejt sen jag först träffade mitt ex för 7 år sedan ! Hur gör man ? Vad gör man ? Tänk om han ångrar sig ?
Tänk om det blir stelt ? Tänk om han inte alls egentligen vill något utan bara vill vara snäll ? Tänk om jag och hela omgivningen missförstått hans intresse för något det inte är. Han är en så otroligt fin person och perfekt pojkväns material, rena svärmorsdrömmen på alla sätt och det gör det ännu värre för desto mer att kunna förlora eller gå miste om om det går illa.
Fortsättning följer..
Jag hade verkligen sett fram emot kvällen för jag visste att jag och min favvo skulle jobba ihop igen, äntligen !
Han var ledig igår och det var verkligen tomt utan honom på jobbet när man vant sig vid hans sällskap.
Kort sagt, kom till jobbet, han kom ner till kassan till mig och hälsade och kramade mig, jag konstaterade nöjt att han nog är sisådär 2-3 cm längre än mig iaf när allt kommer omkring.
Strax därefter kommer vaktchefen ner och går iväg med honom, jag antog att han skulle komma tillbaka men 5 minuter senare får jag ett sms av honom där det står att han blivit förflyttad till stället bredvid, tydligen kommer vi "lite för bra" överens så vi kanske inte får jobba mer ihop. Fick en stor klump i magen när det gick upp för mig.
Kunde inte sluta tänka på vad han kunde tänkas göra, vem han pratade med, hur många tjejer som säkert raggade på honom och jag satt och jagade upp mig så att jag fick ont i magen. När jag stängt min kassa rusade jag över till den andra klubben och letade i säkert 10 min innan jag hittade honom. Behöver jag säga att mitt humör svängde från oroligt ilsken till stjärnögdt fån-leeende på en hundradels sekund.
Vi ska ju ses på måndag och jag klättrar på väggarna redan nu, jag är så fruktansvärt nervös. Jag har inte varit på en riktig dejt sen jag först träffade mitt ex för 7 år sedan ! Hur gör man ? Vad gör man ? Tänk om han ångrar sig ?
Tänk om det blir stelt ? Tänk om han inte alls egentligen vill något utan bara vill vara snäll ? Tänk om jag och hela omgivningen missförstått hans intresse för något det inte är. Han är en så otroligt fin person och perfekt pojkväns material, rena svärmorsdrömmen på alla sätt och det gör det ännu värre för desto mer att kunna förlora eller gå miste om om det går illa.
Fortsättning följer..
onsdag 18 augusti 2010
I'm all smiles
Det går verkligen upp och ned, just nu är jag på ett helt fantastiskt bra humör !
Kom just hem från jobbet och har pratat massor med min nya favoritkollega ikväll ! Vi har exakt samma sorts humor och får varandra att kikna av skratt, behöver jag nämna att tiden flyger när jag jobbar med honom ?
Vi lyckades med bedriften att komma exakt samtidigt till jobbet vilket utlöste en hel ström av retfulla kommentarer och skratt från våra kollegor som trodde vi kom ihop. Men vem vet, det kanske blir så nästa vecka för jag och sötnosen ska nämnligen på dejt på måndag !
Kom just hem från jobbet och har pratat massor med min nya favoritkollega ikväll ! Vi har exakt samma sorts humor och får varandra att kikna av skratt, behöver jag nämna att tiden flyger när jag jobbar med honom ?
Vi lyckades med bedriften att komma exakt samtidigt till jobbet vilket utlöste en hel ström av retfulla kommentarer och skratt från våra kollegor som trodde vi kom ihop. Men vem vet, det kanske blir så nästa vecka för jag och sötnosen ska nämnligen på dejt på måndag !
måndag 16 augusti 2010
Here we go again..
Det känns verkligen inte rättvist att jag får må bra och vara glad ca 3, max 4 månader om året.
Redan nu, när man börjar ana att hösten är på väg så börjar min höst/vinter/vår depression göra sig påmind.
Jag tål verkligen inte mörker och regn och rusk. Det är som om någon drar ner en mental rullgardin inuti mig och jag ser plötsligt allt i svart. Jag orkar inte med mig själv, mina alldeles för många issues och osäkerheter. Allt känns tungt, svårt och nästan oöverkomligt.
Jag är trött jämt men kan trots det ändå inte sova.
Jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag ser mig själv i spegeln, står inte ut med vad jag ser.
Jag blir arg och ledsen över min jobbiga hy, som vad jag än hittar på aldrig känns fräsch längre än en halvtimme. Mina allt tröttare ögon,
de där begynnande bekymmersrynkorna i pannan och att mitt hår numera kräver en timmes jobb för att jag ens ska kunna gå ut.
Jag avskyr det, jag vill kunna VÅGA vara naturlig, jag önskar jag kunde trivas med det, men jag har konstant känslan av att jag måste försöka dölja eller kamouflera bort alla fel och brister jag har. De FÅR inte synas.
Inombords blir jag arg när jag får komplimanger, jag har lust att skrika:
"Nej jag är fan inte vacker !! Jag är inte det snyggaste du sett, med världens vackraste ögon, det är bara fejk, fattar du det ?!? Det är inte på riktigt, det är bara du som är för dum eller blind för att se det, jag lurar dig att tro det, jag ser inte ut så här på riktigt !"
Känner mig som ett skämt ibland när jag går som en liten docka och killarna visslar, glor och öser komplimanger över mig utan att fatta att det är clear eyes, lösögonfransar, solariebränna, concealers, push up bhar, slim & lift strumpbyxor, färgat hår som är så tuperat och volymtångat, sprayat och jag vet inte allt för att det ska se ut som det gör..¨
Jag har inget fantastiskt självförtroende som alla som inte känner mig tycks tro,
jag känner mig som en liten rädd mus som vill gömma mig i ett hörn nånstans när jag inte fixar att leka barbiedocka mer.
Redan nu, när man börjar ana att hösten är på väg så börjar min höst/vinter/vår depression göra sig påmind.
Jag tål verkligen inte mörker och regn och rusk. Det är som om någon drar ner en mental rullgardin inuti mig och jag ser plötsligt allt i svart. Jag orkar inte med mig själv, mina alldeles för många issues och osäkerheter. Allt känns tungt, svårt och nästan oöverkomligt.
Jag är trött jämt men kan trots det ändå inte sova.
Jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag ser mig själv i spegeln, står inte ut med vad jag ser.
Jag blir arg och ledsen över min jobbiga hy, som vad jag än hittar på aldrig känns fräsch längre än en halvtimme. Mina allt tröttare ögon,
de där begynnande bekymmersrynkorna i pannan och att mitt hår numera kräver en timmes jobb för att jag ens ska kunna gå ut.
Jag avskyr det, jag vill kunna VÅGA vara naturlig, jag önskar jag kunde trivas med det, men jag har konstant känslan av att jag måste försöka dölja eller kamouflera bort alla fel och brister jag har. De FÅR inte synas.
Inombords blir jag arg när jag får komplimanger, jag har lust att skrika:
"Nej jag är fan inte vacker !! Jag är inte det snyggaste du sett, med världens vackraste ögon, det är bara fejk, fattar du det ?!? Det är inte på riktigt, det är bara du som är för dum eller blind för att se det, jag lurar dig att tro det, jag ser inte ut så här på riktigt !"
Känner mig som ett skämt ibland när jag går som en liten docka och killarna visslar, glor och öser komplimanger över mig utan att fatta att det är clear eyes, lösögonfransar, solariebränna, concealers, push up bhar, slim & lift strumpbyxor, färgat hår som är så tuperat och volymtångat, sprayat och jag vet inte allt för att det ska se ut som det gör..¨
Jag har inget fantastiskt självförtroende som alla som inte känner mig tycks tro,
jag känner mig som en liten rädd mus som vill gömma mig i ett hörn nånstans när jag inte fixar att leka barbiedocka mer.
lördag 14 augusti 2010
Fått höra såna pikar och retfulla kommentarer idag på jobbet av mina kollegor pga att jag och en ny kollega kommer väldigt väldigt bra överens.
Märkligt hur omgivingen snappar upp sånt snabbt...
"Du trivs bra där i kassan tydligen" "Oj vilket leende, är det en liten romance på gång där eller ?" "Ni två kanske skulle jobba också.." Eller kanske tydligast när vaktchefen stirrar på mig, på honom, på mig, på honom och sen bara skakar på huvudet och skrattar.
Fortsättning följer tror jag... <3
Märkligt hur omgivingen snappar upp sånt snabbt...
"Du trivs bra där i kassan tydligen" "Oj vilket leende, är det en liten romance på gång där eller ?" "Ni två kanske skulle jobba också.." Eller kanske tydligast när vaktchefen stirrar på mig, på honom, på mig, på honom och sen bara skakar på huvudet och skrattar.
Fortsättning följer tror jag... <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)