Here we go again..

Det känns verkligen inte rättvist att jag får må bra och vara glad ca 3, max 4 månader om året.
Redan nu, när man börjar ana att hösten är på väg så börjar min höst/vinter/vår depression göra sig påmind.

Jag tål verkligen inte mörker och regn och rusk. Det är som om någon drar ner en mental rullgardin inuti mig och jag ser plötsligt allt i svart. Jag orkar inte med mig själv, mina alldeles för många issues och osäkerheter. Allt känns tungt, svårt och nästan oöverkomligt.

Jag är trött jämt men kan trots det ändå inte sova.
Jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag ser mig själv i spegeln, står inte ut med vad jag ser.
Jag blir arg och ledsen över min jobbiga hy, som vad jag än hittar på aldrig känns fräsch längre än en halvtimme. Mina allt tröttare ögon,
de där begynnande bekymmersrynkorna i pannan och att mitt hår numera kräver en timmes jobb för att jag ens ska kunna gå ut.

Jag avskyr det, jag vill kunna VÅGA vara naturlig, jag önskar jag kunde trivas med det, men jag har konstant känslan av att jag måste försöka dölja eller kamouflera bort alla fel och brister jag har. De FÅR inte synas.
Inombords blir jag arg när jag får komplimanger, jag har lust att skrika:

"Nej jag är fan inte vacker !! Jag är inte det snyggaste du sett, med världens vackraste ögon, det är bara fejk, fattar du det ?!? Det är inte på riktigt, det är bara du som är för dum eller blind för att se det, jag lurar dig att tro det, jag ser inte ut så här på riktigt !"

Känner mig som ett skämt ibland när jag går som en liten docka och killarna visslar, glor och öser komplimanger över mig utan att fatta att det är clear eyes, lösögonfransar, solariebränna, concealers, push up bhar, slim & lift strumpbyxor, färgat hår som är så tuperat och volymtångat, sprayat och jag vet inte allt för att det ska se ut som det gör..¨
Jag har inget fantastiskt självförtroende som alla som inte känner mig tycks tro,
jag känner mig som en liten rädd mus som vill gömma mig i ett hörn nånstans när jag inte fixar att leka barbiedocka mer.