I think I might have inhaled you

Så konstig/förvirrande/underbar och frustrerande helg.
Lördagen känns nästan som något jag har drömt.

I fredags jobbade jag med mitt hjärta som vanligt,
pratade och skojade som vanligt.

Dagen efter skulle han vara ledig och gå ut eftersom han fyllde år,
så han frågade om jag visste hur man hamnade på listan på en annan klubb.
Jag sa att jag självklart skulle lösa det och han blev jätteglad.
Ville överraska honom så jag fixade listan till ytterligare två ställen
och smsade:
"Grattis på din dag världens bästa Daniel ! Hoppas du får en fantastisk kväll och födelsedag. Tröttnar ni på x, så står ni även fritt på x och x. Kramar."

Han blev uppenbarligen glad och skrev att jag var en ängel och jättegullig som ordnade det för honom.
Senare under kvällen när jag satt på jobbet så smsade han att han hade försökt komma och tacka mig men att han inte fått komma in då vakterna inte får festa på jobbet.
Jag svarade att det var tråkigt men att det viktigaste var att han hade en bra kväll,
och att jag gärna skulle kommit förbi och sagt grattis men att jag inte ville störa honom så att vi skulle ta det någon annan gång.

Fick till svar att jag gärna fick störa :)
Sagt och gjort, bestämde att jag skulle komma förbi efter att jag slutat.

Var så glad och nervös att jag gick som i en dröm.
Efter en bra stunds letande så såg jag honom, mitt i horden av alla människor stod han och log sitt ljuvliga leende. I det ögonblicket så fanns inget eller inga andra,
bara han.

Onödigt att säga att mitt humör gick från trött, nervös och inte särskilt glad till
fullkomligt salig och fullkomligt tokkär !

Vi kramades läääänge, tittade på varandra, log och kramades igen !
Ville aldrig släppa honom.

Sen stod vi och skojade och pratade, tätt tätt för att kunna höra varandra.
Medan vi pratade så stod vi och tog på varann ! Sagt på det sättet låter det fel,
men jag stod med handen på hans överarm och kom på mig själv att stå och stryka honom över hans muskler, phu !
Han stod med armen runt min midja och sen även den andra handen mot mitt lår.
Det snurrade nästan i huvudet på mig;
Vi står och tar på varandra ! Vi TAR på varann ! DANIEL TAR PÅ MIG !!
Det blev så spänt ibland att jag var tvungen att titta bort, våra blickar låsta i varandras, leende. Kunde inte låta bli att titta på hans läppar, så väldigt nära mina, att de hade räckt om jag bara böjt mig fram så hade jag kunnat kyssa honom.

Jag fick lite panik av rädsla att han skulle se hur löjligt påverkad jag var,
eller han skulle tycka att det var för mycket. Är så orolig att skrämma bort honom,
göra något som på minsta sätt får honom att tycka att det är jobbigt eller för mycket.
Vem vet, det kanske hade kunna hända något, det låg verkligen i luften.
Hur som helst, efter 10 minuter sa jag att jag inte ville störa mer utan bara tänkte titta förbi och säga grattis.
Vi kramades igen länge länge och sen gick jag, med fjärilar i magen och varenda tanke fylld av Daniel.

Små stora saker..

Märkligt hur vissa små saker kan påverka en om de kommer ifrån rätt person.
När min darling kom till jobbet ikväll och hälsade på mig med en kram,
så säger han; Mm du luktar gott ! och böjer sig fram och "sniffar" på mig.
Blev så till mig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen !

Senare under kvällen när han stod en bit ifrån mig och pratade med sina kollegor
så ville han mig något och eftersom jag satt i andra tankar så ropade han mitt namn.
Det var första gången jag hörde honom säga mitt namn och jag älskar det !
Wow, mitt namn på hans läppar. Det kändes fantastiskt !
Nu ska jag försöka sova, längtar till imorgon då vi ses igen.

Insomnia

Jag är arg, hatar saker som är bortom min kontroll och just nu finns det en hel del
saker som jag själv inte tycks kunna påverka och som sammantaget bidrar till att jag för tillfället ser rött.

Som vanligt så här års så åker jag på min sedvanliga höstdepression,
dvs tappar lusten till allt, vill inte gå ut, känner mig allmänt värdelös och ful.
Tappar aptiten och lever på sötsaker, men värst av allt, jag kan inte sova.

Jag har provat i princip alla sömntabletter som finns på recept och inget hjälper.
Saken blir definitivt inte bättre heller av att jag tänker och grubblar på min kollega 24/7.
För tillfället sover jag varannan natt och mitt humör påverkas säkerligen inte till det bättre av det heller.

Who am I kidding...?

Äh, allvarligt, vem försöker jag lura, jag vet inte om jag ens kan träffa min fd chef.
Inte så att jag inte vill, ,eller någon eller något hindrar mig, utan för att mitt eget hjärta protesterar vilt vid blotta tanken.
Det tillhör redan någon.
Och hur mycket jag än önskar jag kunde koppla bort det, eller försöka komma över honom via genvägen "TräffaAnnanKille" så tror jag inte att det skulle gå,
för jag kommer inte ens så långt.
Mina egna känslor sätter käppar i hjulet.

Jag ångrar att jag sa till D att vi inte skulle ses mer utanför jobbet.
Tanken var god, men eftersom vi ändå ses två gånger i veckan på jobbet,
och han inte låter mig vara där utan pratar, skojar och ler åt mig så fort han kommer åt så gör det inte mycket nytta ändå.

Jag kommer inte över honom, jag faller bara mer och mer för varje gång jag får så mycket som en skymt av honom på jobbet.
Och jag saknar att umgås med honom, tiden på jobbet är inte tillräckligt.

Framstår man som alltför desperat om man säger att man ångrar sig ?
Att man hellre står ut med frustrationen att vara med honom än saknaden att inte få träffa honom ?

Snart snart snart !

Wieee ! Äntligen händer det lite roligheter också !
Om ca 3 veckor ska jag till Stockholm i några dagar och då ska
jag även träffa min gamla crush/ubersexiga fd chef och leka lite.

Det kan jag verkligen behöva, koppla bort känslorna för min kära kollega ett tag,
om jag nu inte skulle gå och kära ner mig i grabben i Stockholm istället,
vore just snyggt.

Kan inte tiden gå lite fortare ??

Frustration

Jag vet inte vilken gång i ordningen det här upprepar sig,
kommer hem efter jobbet och är så frustrerad att jag gråter.

Ytterligare en natt med favoriten på jobbet, ytterligare leenden och blickar,
ytterligare dubbla budskap.

Jag saknar att umgås med honom så otroligt mycket, det blir så kort på jobbet.
Samtidigt vet jag att det är för det bästa, och eftersom jag själv bett om det
när jag sa till honom att vi inte ska ses mer utanför jobbet eftersom det är för jobbigt för mig att umgås med honom, så kan jag inte gärna klaga heller.

Jag vill ta tillbaks det, egentligen har det ingen mening ändå så länge vi ändå ses på jobbet. Det ideala hade varit om vi aldrig hade setts mer, eller att han gjort något som gjort mig så arg eller upprörd att jag skulle slutat vilja ha honom.
Dessvärre tror jag han är för snäll för det, tror inte det ens finns i honom att bete sig illa även om jag så bad om det.

Han stod hos mig ett tag innan vi började jobba, det är en sån känsla av befrielse att få vara nära honom, prata med honom. Som om jag var törstig och äntligen fick dricka, eller jag hade ont och någon plötsligt gav mig en värktablett.

Sen när jag skulle gå så pratade vi ytterligare, stod mitt emot varandra, väldigt nära för att kunna höra varandra genom musiken.
Kan knappt komma ihåg vad vi pratade om,
det enda jag minns är hans ögon, hans leende, hans läppar, så retfullt nära mina,
hur jag får hindra mig själv med all viljekraft från att bara inte böja mig fram och kyssna honom.

Nu ska jag försöka sova och hoppas att han är min i drömmen iallafall.

Too close for comfort

Jag är seriöst konstig.
Inte så att jag bara har mina små egenheter, nej, jag är seriöst konstig.

En kille som nyligen börjat jobba för samma företag som jag och som jag därför bara känner ytligt,
har börjat höra av sig mer eller mindre hela tiden och är uppenbarligen väldigt intresserad.
Grabben i fråga är rena svärmorsdrömmen, snygg, otroligt väluppfostrad och en fullfjädrad gentleman ut i fingerspetsarna.
Han är intresserad av allt som har med mig att göra och frågar om verkligen ALLT.
De flesta hade säkerligen tyckt att detta var som hittat, men inte jag.

När grabben hade skrivit till mig på facebookchatten 3 dagar i rad hade han i mina ögon förvandlats till en toffel,
en dörrmatta som jag respekterar ungefär lika mycket som en sådan också. Någon man trampar på helt enkelt.
Inte av elakhet, utan helt enkelt bara för att den ligger där och låter sig trampas på.
Så jag börjar försöka skrämma bort honom, blir mer och mer avmätt och säger rakt upp och ned att jag är en cynisk bitter nunna som det inte är någon idé att han lägger tid på.

Det fungerar icke. Nej, han tror att alla kan omvändas, och tänker minsann inte ge upp.
Min reaktion ?
"Vem fan tror han att han är ? Tror han att han känner mig ?! I dina drömmar att jag kommer ändras grabben,
och ännu mindre för DIN skull !"

Jag vet inte varför men det gör mig arg, äcklad, förolämpad och på samma gång ger det mig en obehagskänsla att någon
visar intresse på det sättet. Jag blir misstänksam och snudd på paranoid, det är alldeles för "närgånget" på något sätt.
Too close for comfort.
Så mycket lättare att jaga den omöjlige...ehrm...

Och där försvann min stolthet...

Jag vet inte hur många gånger, hur många nätter dem senaste tiden jag känt som om jag skulle explodera om jag inte fick ut det jag hade inom mig.
I tal, i skrift, ja på vilket sätt som helst egentligen eftersom jag inte kunde säga det till personen det handlade om.

Alla som känner mig säger att jag är kylig och återhållsam som person,
och det är förmodligen oftast sant, men med vissa undantag;
när jag väl känner något så gör jag det ordentligt.

Är jag arg så kokar jag av ilska, och blir jag verkligen intresserad av någon så blir jag det till 110%.
Som nu, för lite mer en ett år sedan fick jag en ny kollega. Hur mycket jag än försökte låta bli så tog det inte lång stund innnan jag insåg att jag fallit hals över huvud för killen ifråga. Hur mycket jag än försökt komma på andra tankar och glömma honom så har det varit lönlöst.

Jag har letat och försökt hitta något hos honom att bli arg på, att fokusera på det negativa för att bryta förtrollningen han tycks ha mig i, men intet, det går inte.
Vi sågs knappt under hela sommaren och jag trodde att jag var på väg att komma över honom.
Kändes riktigt bra till och med, tills sekunden vi möttes igen och jag föll lika hårt och handlöst igen. Det är helt hopplöst, jag vet faktist inte vad jag ska göra.

Man vet att man trillat dit ordentligt när man inte längre bryr sig om sin stolthet,
och man får hindra sig själv från att be på sina bara knän:

"Rör mig, snälla ta på mig, uttnyttja mig, gör precis vad du vill med mig,
jag kan betala dig allt jag har och äger för en enda kyss,
du behöver inte ens förklara att det inte betyder något för dig,
du blir inte skyldig mig något, jag vet att jag inte är värd dig,
men snälla, bara en gång, gör vad som helst bara du rör mig !!!"

All världens komplimanger betyder ingenting om de inte kommer från rätt person.
Varenda gång någon säger något fint så blir jag ledsen inombords,
jag sörjer att andra tycks se något i mig som jag önskar att HAN kunde se.

Jag lever

Oj nu var det längesen jag skrev något, har inte känts som varken våren eller sommaren hittils haft så mycket roligt att skriva om.
Men nu de senaste däremot har det minsann varit ändring på det.

Jag har nog lagt min kära kollega Daniel på is ett tag, han har varit i stockholm hela sommaren och även om vi hörts lite då och då så tycks det inte leda nånstans.
Orkar inte lägga energi på någon som är så svår som han är.
I helgen ska vi nog jobba ihop igen efter att inte ha setts på flera månader så får väl se hur det känns.

Däremot har det hänt desto mer med en annan person jag tidigare skrivit om;
Min asheta fd chef, som numera dessutom är singel sen ett tag tillbaka.
Efter en väldigt massa sms från bägge håll så ska vi ses nu på söndag,
bara han och jag, ensamma.. upplagt för ...ja, något iallafall !!

JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR !!

Var och fikade med älsklingen innan jobbet, så roligt och underbart som det alltid är. Han måste ha tränat ännu mer det sista och jag kunde verkligen inte slita ögonen från hans armar. Deffade och stora ådror över hans muskler,
*phu* !! Har nog aldrig sett så sexiga armar någonsin !!

Helt fantastisk känsla att sedan promenera med honom till jobbet, sida vid sida.
Jag som annars alltid avskyr att synas på stan med någon kille eftersom jag inte vill att någon ska tro något om mig och personen ifråga.
Men med baby så vill jag att precis hela världen ska se mig med honom,
och jag önskar att de ska tro att vi är ett par, eller i varje fall träffas.
Jag var så lycklig när vi kom fram till entrén och vakten i dörren, dvs hans kollega, såg oss komma dit ihop.

Vi pratade även lite under kvällen, trots att det var så kallt så stod han hos mig en bra stund, trots att han frös så han skakade.

När jag skulle gå så sprang jag som vanligt upp till damernas för att kolla sminket
(läs; försöka göra mig snygg för hans skull...)
och där stod han, precis som förra veckan. Hm...jag börjar ana en röd tråd här.
Kan ju hoppas det inte bara var en slump iallafall !
Jag sa att jag frös och då tog han mina händer i sina !!!!!
Vi har aldrig gjort så innan, jag blev så till mig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen.
Så jag blev helt tyst, fnissade och tittade ner. Kände mig som en generad 14-åring igen.

Sen pratade vi en stund inne på damernas, alldeles för nära igen och jag blir så påverkad att jag knappt vågar titta på honom, jag kan inte ens dölja hur mycket det påverkar mig, det är rent pinsamt ju.
Nu ska jag försöka sova, även om jag har en känsla av att det är heeelt hopplöst
eftersom jag har allt annat än vila i tankarna...

Frustrerad och glad i en märklig blandning.
Jobbade med min älskling både idag och igår.
Hade inte sett honom på 2 veckor eftersom han tentapluggade och därför tog ledigt förra helgen.
Även dessförinnan var det lite konstigt mellan oss för vi pratade knappt alls på jobbet, och jag var med mening avmätt och nästan kylig mot honom
i ett försök att provocera fram nån slags reaktion från hans sida.

Igår var han väldigt glad och pratsam och stod hos mig och pratade i ungefär en timme trots att han bara hade kavaj och det i princip är utomhustemperatur vid min kassa, vi trängdes vid min värmefläkt och skojade som vanligt.
Med en väsentlig skillnad; han tycks inte längre undvika fysisk kontakt med mig,
tvärtom. Han stod väldigt nära. Betydligt närmare än han brukade förr.

Han fick eskortera en bråkig gäst ut och det tog sin tid så när han kom in igen var han rejält frusen och sprang till mig med armarna utslagna och ropade:

"- Kaaaaallt !!! Kroppsvärme !! Jag fryser !! Kraaaam !!"

Jag fick glädjechock och så stod vi och kramades i några minuter så han fick tina lite. Hur mysigt som helst, han får mer än gärna kyla ner mig när helst han önskar.

Senare stod han hos mig igen och kommenterade till en kollega som stått utomhus och därför var aningen mera påpälsad, att det var kallt.
Kollegan undrade varför han stod där då och inte gick upp till dansgolvet.
Min älskling tittade på mig med ett stort leende när han svarade och sa:

"Det är så trevligt sällskap här.."

Han är alldeles för duktig på att få mig att smälta, han vet säkert om det också.
Även idag så stod han hos mig i en timme ca och vi hade så roligt, jag insåg hur mycket jag saknat hans sällskap.
I slutet på kvällen när jag skulle hem så höll jag på att springa på honom när jag kom runt ett hörn, han skrattade och liksom fångade upp mig genom att ta tag i min arm. Gav mig en kram, log och frågade:

" - Jaha, hemgång nu eller ?"

Och så pratade vi en stund, om jobbiga gäster och annat komiskt som hänt under kvällen. Vi stod så så nära varandra. Jag vågade knappt titta honom i ögonen för jag har en känsla av att det var väldigt uppenbart vilken effekt det hade på mig att ha honom så nära, hans ansikte bara centimetrar från mitt. Hans läppar väldigt nära mina och jag hade svårt att låta bli att titta på dem.
Plötsligt så frågar han;

"-Vi kan väl ta en fika i veckan ?"

Jag kunde knappt tro mina öron och var ju knappast svårövertalad om vi säger så.
Blev verkligen så jublande glad att han frågade att jag fick hindra mig själv från att hoppa upp och ned av glädje.

Nu ska jag lägga mig och drömma om världens finaste bruna ögon. Nattinatti !

I've been watching your world from afar
I've been trying to be where you are
And I've been secretly falling apart
Unseen
To me, you're strange and you're beautiful
You'd be so perfect with me
But you just can't see

I'll put a spell on you
You'll fall asleep
When I put a spell on you
And when I wake you I'll be the first thing you see
And you'll realize that you love me

Sometimes the last thing you want comes in first
Sometimes the first thing you want never comes
But I know that waiting is all you can do
Sometimes..

My thoughts are free to go anywhere, but it's surprising how often they head in your direction

Why not ?

Inatt jobbade min darling med mig,
dessvärre var det så mycket att göra att vi i princip inte hann prata alls.
Var lite nere över det men vi är där för att jobba så jag kan ju knappast klaga över att vi inte hinner umgås på arbetstid.
Sen när jag slutat så sprang jag direkt mot damernas,
precis vid trappan dit så stod favvon och när jag sprang förbi så tog han tag i min arm och bara " - Hejdå ?" För han trodde förmodligen jag tänkte sticka hem.
Jag svarade kort:
"Kommer strax" och sprang vidare. Tänkte att det är bra att vara aningen otillgänglig ibland också. När jag kom ner igen stod han inte kvar, och jag ville inte heller leta efter honom. Om han vill prata med mig får han komma till mig,
det känns som om det mest är jag som jagar honom oftast.

Sagt och gjort så ställde jag mig utanför garderoben och väntade på att mina kollegor skulle bli färdiga. Efter en liten stund så dök min darling upp i vimlet,
han såg mig, log och zick-zackade sig igenom folkmassan som stod och trängdes för att få ut sina jackor och kom fram till mig.

Jag stod lutad med ryggen mot väggen och han ställde sig precis precis bredvid,
så nära att vi nuddade varandra. Hjärtat skenade på mig och jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa nästan. Så nära brukar han inte vara.
Men som vanligt så tog det en halv sekund så började vi skratta och skoja som vi alltid gör. Pratade om kvällen, knäppa gäster och lite annat.

Det är FÖR lätt med honom ! Och när han står så nära, tittar mig i ögonen med sina stora bruna ögon och ler, skrattar åt allt jag säger och faktist uppenbarligen verkligen vill prata med mig så vill jag säga det rakt ut till honom;

"Det skulle kunna vara så bra, det skulle kunna vara perfekt, så varför inte ??"

I have a smile
Stretched from ear to ear
To see you walking down the road
We meet at the lights
I stare for a while
The world around us disappears

It's just you and me
On my island of hope
Breath between us, could be miles
Let me surround you
My sea to your shore
Let me be the calm you seek

But everytime I'm close to you
There's too much I can't say
And you just walk away...

When you smile, the whole world stops and stares for a while..

Kom just hem från att ha varit och fikat med min darling.
Så underbart att se honom igen, han såg om möjligt ännu finare ut än vanligt.

Det var lite komiskt för när vi kom in på cafét så jobbade en av hans vaktkollegor där, han såg lite förvånad ut över att se oss ihop.
När vi står och pratar med honom så kommer vaktchefen in ! Vad är oddsen för det undrar jag. Hon såg minst sagt förvånad ut hon med, så sen stod vi ett tag och pratade alla fyra, innan jag och sötnosen smet iväg och satte oss för oss själva.

Precis som vanligt med honom och mig så har vi hur kul som helst. Jag kan svära på att han flörtar med mig vilket mest är extremt frustrerande. Han släppte inte min blick en sekund ens under de två timmarna vi satt där.
Han hade på sig en kortärmad piké och satt ett flertal gånger och flexade armmusklerna genom att långsamt sätta bägge händerna bakom nacken som för att fixa till håret.
Mina ögon drogs automatiskt dit och jag fick lite svårt att koncentrera mig på vad han sa. Sen visade han en ny klocka han hade fått i julklapp och satt och vred och vände på armen när han visade den, helt otroligt vad vältränade under och överarmar han har. Phu !!

Sen när vi skulle gå så var han tydligen bara tvungen att sträcka på sig och grimasera över träningsvärken han tydligen hade i magen eftersom han hade tränat så hårt dagen innan. Känns ungefär lite som att dingla en godispåse framför ett barn..

Jag.behöver.inte.se.det.där !!!

Vi kom in på ämnet ögonfärger och så frågade han mig vilken färg jag tyckte att han hade så att jag fick böja mig fram nära nära och titta honom i ögonen... och så kommenterade han mina,
han frågar alla möjliga saker, tex vad mina föräldrar gör, hur de ser ut, hur de är,
känns nästan som man är på anställningintervju men jag tolkar det som något bra.

Han nämnde också hur jobbigt han tyckte det var när han var uppe i Stockholm och att det var så mycket par-grejer, fester och middagar och att han kände sig lite utanför. Jag hade lust att bara skrika:

"Men här har du mig ju !!!!!!!!"

If only..

Satt och pratade med världens finaste kollega på facebook i förrgår natt.
Han skickade en massa roliga videoklipp och fick mig att gråta av skratt.
Jag älskar hans humor, den är helt skruvad.

Han kommenterade även att jag lagt ut en bild jag tagit på en mail-konversation mellan mig och en kille som försökte bjuda ut mig och som jag nobbade.

"Jasså ***** (namnet på killen) fick kalla handen ? haha"

Sen pratade och skojade vi lite om det, och en massa annat. Jobb, plugg, väder etc..

Han är alltså inne på min profil och kollar vad jag gör och vem som skriver vad.
Hm...jag gillar detta ! Gör man så med någon man inte bryr sig övht om ?
Han kan ju iofs bara vara nyfiken.. men åh jag gillar verkligen detta !

Självklart kunde jag knappt somna sen, låg vaken i timmar och bara tänkte på honom och kunde inte sluta le.
Föga förvånande drömde jag sen om honom.
Jag drömmer ofta om honom, ovanligt mycket faktist. Den här gången var vi nånstans i Mexico tror jag, han jobbade på en restaurang och jag satt vid ett bord och väntade på att han skulle sluta så vi kunde gå hem ihop. Vi flirtade och skojade och det var så mysigt och kändes så verkligt.
Jag blev inte glad när väckarklockan ringde kan vi ju lugnt säga.

Han har varit i Stockholm och hälsat på sin familj i 2 veckor och kom hem igår,
så vi har inte setts på ett tag. Eventuellt så ska vi fika eller ta ett glas i helgen. Att säga att jag längtar och hoppas är en underdrift.

Fina fina underbaraste D, det skulle kunna vara så bra..

If only you'd run to me
if only you'd come to me
if only you'd relax upon your rules
and dare to be love's fool.