It's just me

Frustrerad och glad i en märklig blandning.
Jobbade med min älskling både idag och igår.
Hade inte sett honom på 2 veckor eftersom han tentapluggade och därför tog ledigt förra helgen.
Även dessförinnan var det lite konstigt mellan oss för vi pratade knappt alls på jobbet, och jag var med mening avmätt och nästan kylig mot honom
i ett försök att provocera fram nån slags reaktion från hans sida.

Igår var han väldigt glad och pratsam och stod hos mig och pratade i ungefär en timme trots att han bara hade kavaj och det i princip är utomhustemperatur vid min kassa, vi trängdes vid min värmefläkt och skojade som vanligt.
Med en väsentlig skillnad; han tycks inte längre undvika fysisk kontakt med mig,
tvärtom. Han stod väldigt nära. Betydligt närmare än han brukade förr.

Han fick eskortera en bråkig gäst ut och det tog sin tid så när han kom in igen var han rejält frusen och sprang till mig med armarna utslagna och ropade:

"- Kaaaaallt !!! Kroppsvärme !! Jag fryser !! Kraaaam !!"

Jag fick glädjechock och så stod vi och kramades i några minuter så han fick tina lite. Hur mysigt som helst, han får mer än gärna kyla ner mig när helst han önskar.

Senare stod han hos mig igen och kommenterade till en kollega som stått utomhus och därför var aningen mera påpälsad, att det var kallt.
Kollegan undrade varför han stod där då och inte gick upp till dansgolvet.
Min älskling tittade på mig med ett stort leende när han svarade och sa:

"Det är så trevligt sällskap här.."

Han är alldeles för duktig på att få mig att smälta, han vet säkert om det också.
Även idag så stod han hos mig i en timme ca och vi hade så roligt, jag insåg hur mycket jag saknat hans sällskap.
I slutet på kvällen när jag skulle hem så höll jag på att springa på honom när jag kom runt ett hörn, han skrattade och liksom fångade upp mig genom att ta tag i min arm. Gav mig en kram, log och frågade:

" - Jaha, hemgång nu eller ?"

Och så pratade vi en stund, om jobbiga gäster och annat komiskt som hänt under kvällen. Vi stod så så nära varandra. Jag vågade knappt titta honom i ögonen för jag har en känsla av att det var väldigt uppenbart vilken effekt det hade på mig att ha honom så nära, hans ansikte bara centimetrar från mitt. Hans läppar väldigt nära mina och jag hade svårt att låta bli att titta på dem.
Plötsligt så frågar han;

"-Vi kan väl ta en fika i veckan ?"

Jag kunde knappt tro mina öron och var ju knappast svårövertalad om vi säger så.
Blev verkligen så jublande glad att han frågade att jag fick hindra mig själv från att hoppa upp och ned av glädje.

Nu ska jag lägga mig och drömma om världens finaste bruna ögon. Nattinatti !