Äh, allvarligt, vem försöker jag lura, jag vet inte om jag ens kan träffa min fd chef.
Inte så att jag inte vill, ,eller någon eller något hindrar mig, utan för att mitt eget hjärta protesterar vilt vid blotta tanken.
Det tillhör redan någon.
Och hur mycket jag än önskar jag kunde koppla bort det, eller försöka komma över honom via genvägen "TräffaAnnanKille" så tror jag inte att det skulle gå,
för jag kommer inte ens så långt.
Mina egna känslor sätter käppar i hjulet.
Jag ångrar att jag sa till D att vi inte skulle ses mer utanför jobbet.
Tanken var god, men eftersom vi ändå ses två gånger i veckan på jobbet,
och han inte låter mig vara där utan pratar, skojar och ler åt mig så fort han kommer åt så gör det inte mycket nytta ändå.
Jag kommer inte över honom, jag faller bara mer och mer för varje gång jag får så mycket som en skymt av honom på jobbet.
Och jag saknar att umgås med honom, tiden på jobbet är inte tillräckligt.
Framstår man som alltför desperat om man säger att man ångrar sig ?
Att man hellre står ut med frustrationen att vara med honom än saknaden att inte få träffa honom ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar