Frustration

Jag vet inte vilken gång i ordningen det här upprepar sig,
kommer hem efter jobbet och är så frustrerad att jag gråter.

Ytterligare en natt med favoriten på jobbet, ytterligare leenden och blickar,
ytterligare dubbla budskap.

Jag saknar att umgås med honom så otroligt mycket, det blir så kort på jobbet.
Samtidigt vet jag att det är för det bästa, och eftersom jag själv bett om det
när jag sa till honom att vi inte ska ses mer utanför jobbet eftersom det är för jobbigt för mig att umgås med honom, så kan jag inte gärna klaga heller.

Jag vill ta tillbaks det, egentligen har det ingen mening ändå så länge vi ändå ses på jobbet. Det ideala hade varit om vi aldrig hade setts mer, eller att han gjort något som gjort mig så arg eller upprörd att jag skulle slutat vilja ha honom.
Dessvärre tror jag han är för snäll för det, tror inte det ens finns i honom att bete sig illa även om jag så bad om det.

Han stod hos mig ett tag innan vi började jobba, det är en sån känsla av befrielse att få vara nära honom, prata med honom. Som om jag var törstig och äntligen fick dricka, eller jag hade ont och någon plötsligt gav mig en värktablett.

Sen när jag skulle gå så pratade vi ytterligare, stod mitt emot varandra, väldigt nära för att kunna höra varandra genom musiken.
Kan knappt komma ihåg vad vi pratade om,
det enda jag minns är hans ögon, hans leende, hans läppar, så retfullt nära mina,
hur jag får hindra mig själv med all viljekraft från att bara inte böja mig fram och kyssna honom.

Nu ska jag försöka sova och hoppas att han är min i drömmen iallafall.