Disturbia..

Sova my ass...
har sisådär femtielva tusen funderingar som surrar runt i huvudet så mycket till sömn lär det inte bli.
Sitter och filosoferar på min säng, lyssnar på ännu en mixtape som min lilla favvodj va söt nog att slänga ihop till mig, volymen är sådär lagom hög att det känns som sängen jag sitter på rör sig till basen, just how I like it !
De flesta tycker nog inte jag är klok som varvar ner till electro/tech house klockan 10 över 6 på morgonen, men det fungerar faktist. I med hörlurarna, stänga ute omvärlden och bara drömma mig bort till musiken.

Rätt händelserik kväll som tål att funderas på.
Den började dåligt redan från början. Just när jag är som mest stressad och håller på att göra mig iordning för jobbet så ringer exet och vill absolut prata, och inget litet kallprat om vädret här utan riktigt jobbiga saker.
Perfect timing, tack för den. Det slutade med tjafs och bråk som vanligt samt att jag lyckades bli sen till jobbet.

Satt för första gången en hel kväll i entrékassan på jobbet ikväll,
ingen hjärnkirurgi precis men det krävde att jag fick skärpa mig en aning för att inte göra fel pga att jag är så inarbetad i andra rutiner.

Som gjort för att jag ska tappa koncentrationen så kommer HAN dit.
Visst, jag bad om det, och visste att han möjligen skulle komma.
Men när han väl stod där..oj..
Jag lyckades helt missa att ta betalt av 2 gäster, tog fel betalning av en annan, och stod sen och vred nacken ur led i mina försök att se vart mitt ögongodis tog vägen. Det är bara ett erkänna, jag är en sån liten toffel när allt kommer omkring att det är rent pinsamt.

Dessutom tycks jag också ironiskt nog dra toffelkillar till mig som flugor till saft.
Tappade räkningen på hur många smöriga killar som var framme och gav mig korkade komplimanger eller försökte få med mig på efterfest/frukost/lunch/fika/middag,
allt medan jag bara stod och spanade efter någon annan.
Alltid vill man ju ha det man inte kan få och det man har framför näsan är totalt ointressant, eller hur ?

Pratade en hel del med min mystiske chef idag också, en människa som jag verkligen inte begriper mig på. Jag brukar vara ganska bra på att se igenom människor och få grepp om vilken typ av person jag har framför mig. Men inte med honom, jag kan inte läsa vare sig hans kroppsspråk eller tolka det han säger, och det stör mig en aning.
Han undviker nästan alltid ögonkontakt, ger intryck av att vara snudd på blyg.
När han svarar på frågor eller säger något tittar han ner, ofta med ett småleende.
Men faktumet att han samtidigt är extremt grov i munnen och mer eller mindre skämsamt sextrakasserar samtliga kvinnliga medarbetare,(utom mig!) gör det hela aningen obegripligt.
Han kommer med sexuella anspelningar till i princip alla tjejerna på jobbet, utom till mig där han istället kommer med små komplimanger titt som tätt.
"Vad fin du är idag", "Vad bra du passar i det där", "Vad söt du är".
Oftast så gillar jag det, men det komiska är att jag samtidigt tar det som aningen förolämpande att jag är den ENDA som inte blir utsatt för "trakasserierna".
Jag får väl ta upp saken på jobbet i helgen och säga att jag känner mig diskriminerad kanske ? :-P

Och så var det det här med HONOM då, HAN med stort H.
Jag vet inte när jag senast blev så glad som jag blev när jag såg honom ikväll.
Hjärtat fullkomligt skenade och jag visste knappt var jag skulle ta vägen.
Så där satt jag sen på jobbet och log som en annan lycklig imbecill.
I slutändan blev jag iofs mest arg på mig själv för att jag alltid slänger allt vad stolthet och värdighet heter över bord så fort det rör honom.

Jag är kluven, för ena delen av mig tycker att jag borde låta bli, att det är under min värdighet. Att jag inte aktivt borde ta kontakt med, eller försöka träffa honom när vi vill hela olika saker. Jag borde inte behöva "jaga" någon, när jag kan få de flesta bara genom att peka på dem, men nejdå, jag vill ha den enda jag inte kan få, självklart.
Den andra delen av mig skriker att det är skitsamma om det bara är här och nu för jag vill ju inget hellre än att bara slita med honom hem och ...ja, vi kan väl säga som så att jag gillar honom fysiskt, väldigt, väldigt, vääääääldigt mycket.
Och om det är den biten eller inget, ja då duger det väldigt bra !
Frågan är bara hur lågt jag kan låta mig själv sjunka för att få det jag vill ha ?