Finns du på riktigt eller har de senaste veckorna bara varit en dröm ?
Ju mer jag pratar med min kära kollega, och desto mer jag får reda på om honom, desto mer framstår han verkligen som den perfekta killen.
Vi träffades för en fika innan jobbet idag.
Pratade som vanligt om allt och inget, och hade bara sådär avslappnat kul ihop.
Det är lika lätt som att andas med honom. Jag behöver inte ens fundera på vad jag ska
säga, eller vad jag ska prata om, det bara flyter på.
Vi fyller i varandras meningar, får varandra att gapskratta, det är som om vi är inställda på exakt samma våglängd på något sätt, vi har samma intressen, kommer från nästan samma bakgrund, vi har samma värderingar etc.
Ju mer jag får veta om honom, desto mer vill jag veta. Jag är så nyfiken och otålig att jag skulle vilja tillbringa flera dygn med att bara prata med honom. Vill veta precis allt.
Och han är så fin, kan inte sluta tänka på hans bruna ögon, långa ögonfransar, smittsamt oemotståndliga leende och skratt som gör att jag säger vad som helst, just för att få honom att skratta. Och vi ska inte ens prata om hans dialekt, jag älskar stockholmska !
Vi pratade om träning, och effekten som regelbunden träning har på människor.
Han beskrev hur underbar "kick" han får av det, och när han rakt ut,
totalt ogenerat sa:
"-Det är som att komma.."
så fick jag jag plötsligt väldigt svårt att koncentrera mig på något annat han sa efter det, bara av att höra honom säga ordet.
Tankarna skenade och jag undrade om han märkte effekten det hade.
Jag fick verkligen anstränga mig för att det inte skulle synas
vad jag tyckte och tänkte just då.
Men eftersom vi ju "bara" ska vara vänner och inget mer, så får jag bita ihop och låtsas som om det inte påverkar mig det minsta, även om jag hade lust att hoppa på honom där och då.
Det var lite roligt sen att komma till jobbet ihop.
Två av våra, eller ja, först och främst hans, kollegor stod utanför klubben och tittade väldigt roat på oss. Undrar vad de tänkte egentligen.
Han frågade också om jag ville ha en pt-träning med honom för att komma igång med mitt gymmande och det hade ju verkligen inte varit fel, jag blev väldigt glad att han frågade. Jag erbjöd mig att i utbyte guida honom runt stan, han har ju bott här i ett halvår och ändå inte sett i praktiken någonting av Göteborg, mer än centrala stan, och Linnéstan samt området upp mot hans universitet, det är allt.
Vi har inte bestämt när, hur, eller var vi ses nästa gång men jag håller tummarna att det är snart för jag saknar honom redan !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar