Att det helt enkelt inte får gå för lätt från början,
att man inte får vara för "på" för då riskerar man att betraktas som socialt tungfotad och allmänt desperat.
Det är ju jakten som är det roliga och springer inte din tilltänkte/a,
ja då blir det ju inte mycket till jakt eller hur ?
Det lustiga är bara att sen gör alla det ändå.
Det är som en dragkamp, där man turas om att vara den som hör av sig mest,
säger sötast saker och för att sedan visa mer eller mindre ointresse och helt enkelt vrida ner sliskigheterna ett varv.
Kyla ner den andres amorösa svärmerier en aning så att säga.
Frysta saker håller sig längre, det vet ju alla.
Jag säger precis som alla andra i frågan, skillnaden är att jag faktist menar det.
Det känns så otroligt löjligt, och framförallt ett slöseri med både känslor och tid att låtsas vara "lagom" intresserad av någon när man kanske är så kär att man hoppar i soffan och ritar mentala hjärtan på allt man kommer över och lyckas se genom de rosa molnen.
Det känns också så typiskt svenskt;
i landet lagom ska man vara lagom intresserad, lagom på och lagom svåråtkomlig. Lagom kär också.
Människor som låter känslorna styra och häver ur sig kärleksförklaringar hej vilt utan hänsyn till gällande sociala osagda regler tas för fullständigt desperata och kommer omedelbart och hänsynslöst att förpassas till de eviga singlarnas samling, som inte står högt i kurs i landet lagom.
Dags att dra undan mattan ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar